STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka efter huvuddelen av veckan i den amerikanska huvudstaden.

Det var åtskilligt som stod på min agenda där. Som vanligt mycket Kina men ofrånkomligen Ukraina och Ryssland.

Och till de många frågorna hörde självfallet hur Iran skulle svara på den israeliska attacken mot deras ambassad i Damaskus. Att någon form av svar skulle komma var nog oundvikligt.

Det blev en rätt omfattande attack med missiler, kryssningsrobotar och drönare riktad direkt mot Israel. Även om 99% av dessa sköts ner – också genom imponerande samverkan med Jordanien – är nog den psykologiska effekten på Israel betydande.

Och nu är frågan vad som blir nästa steg. Håller krigets logik nu på att ta över regionen helt?

Ett israeliskt svar kommer. Med betydande sannolikhet kommer vi att få se omfattande israeliska attacker mot mål i Iran. För premiärminister Netanyahu, som ju initierade denna nya fas i regionens konflikter med attacken i Damaskus, är detta nog ett efterlängtat tillfälle att göra det han länge velat göra.

Och sedan kommer frågan tillbaka: vad blir nästa steg? Kommer Iran då att kunna sitta still? Man har sagt att man i en sådan situation kommer att attackera också amerikanska baser i regionen.

Och vad händer då? Hur ser steget därefter ut?

Detta är den upptrappning av konflikten som inleddes med Hamas attack ut från Gaza och som inte minst den amerikanska diplomatin frenetiskt har försökt att förhindra. Den diskreta dialogen mellan Washington och Teheran har hitintills också lyckats med det.

Men nu är det ett nytt läge.

Jag tror att Teheran gjorde ett stort strategiskt misstag med denna attack. Man gick i fällan som hade gillrats. Nu fick Netanyahu – allt mer trängd inte minst internationellt om Gaza – den större konflikt som passar honom mycket bättre.

Att svälten håller på att sätta in i Gaza på grund av de fortfarande strypta hjälpleveranserna försvinner från dagordningen. Och samtalen om vapenvila och utväxlingar av gisslarna kommer vi nog inte att få höra så mycket om under de närmaste dagarna.

Men i sak är det nu dags för kraftfull diplomati för att förhindra att detta inte helt spinner ur kontroll. Bäst vore om Israels svar kunde modifieras till mer symbolisk nivå och eventuella svar på svaret till än mer symbolisk sådan.

Det har vi sett förr – men nu är situationen långt mer explosiv.

Men dialog pågår. USA och Iran kommunicerar via Schweiz och Oman. Säkert är Gulf-staterna aktiva också gentemot Teheran. Kina vill säkert dämpa – vad Ryssland vill kan man bara spekulera kring.

När EU- ledarna samlas till toppmöte i slutet av veckan var det redan ett möte med en tämligen så tung agenda. Nu läggs ytterligare en fråga till den.

EU:s strategiska agenda för de kommande fem åren är ingen liten fråga, med den ryska aggressionen och allt vad denna måste leda till, liksom EU-ekonomiernas konkurrenskraft i en tid av accelererande teknologisk omvandling, är ämnen som milt sagt kräver uppmärksamhet.

Och den f d italienska premiärministern Letta skall ju presentera sin rapport om hur EU:s viktiga inre marknad kan förbättras.

Men ofrånkomligen kommer den bekymmersamma situationen i den ryska aggressionen och den nya explosionen i Mellersta Östern att bli viktiga frågor.

De ryska angreppen mot Ukraina har trappats upp de senaste veckorna, och detta samtidigt som brister i det västliga stödet börjar att påverka situationen längs fronten.

Allvarligast är det vad gäller luftförsvar. Attacker av den sammansättning och storlek som Iran riktade mot Israel har kommit gång efter gång mot Ukraina under den senaste månaden, och effekterna inte minst på kraftförsörjningen har varit betydande.

Samtidigt som mycket skrivs om den överlägsenhet i artilleriammunition som Ryssland nu har är det tydligt att dess luftförsvar börjar att få problem vad gäller uthållighet.

President Zelensky vädjar om sju nya batterier av Patriot, i Washington trodde man att två skulle kunna vara möjligt, och Berlin skall ha heder för beskedet att man kommer att leverera ett utöver de två man redan gjort.

Men Europa borde göra mera.

Hur det går med det amerikanska stödet får vi möjligen klarhet i under den kommande veckan. Striden inom den republikanska gruppen i representanthuset är uppenbarligen hård, men i veckan borde talmannen Johnson visa sina kort – i fredags var han i Florida och träffade Trump och diskuterade även detta.

Kanske har den iranska attacken hjälpt i och med att stöd till Ukraina och Israel ju sannolikt ligger i samma paket. Men upplyftande är det amerikanska spektaklet sannerligen inte.

Och över allt hänger valet i november.

För ett halvår sedan var jag övertygad om att hade det varit val då hade Trump vunnit. Nu är bilden lite mer osäker, även om de ständiga mätningarna fortfarande visar ett tydligt övertag för Trump i de sex delstater som kommer att avgöra valet.

Trump har trasslat in sig i försök att ha en politik i den laddade frågan om abort, men Biden har samtidigt fått problem genom att inflationen inte fortsätter att gå ned, utan i stället i senaste mätningen visade en liten ökning.

Men det är långt kvar till november. Positivt är att Biden nu verkar samla in ungefär dubbelt så mycket pengar till sin kampanj som vad Trump hitintills klarat.

Det är mycket som händer också i övrigt. Portugal har fått en ny regering, och på onsdag är det val i Kroatien, men som det nu ser ut blir det sannolikt ingen avgörande förändring,

För mig blir det nu en vecka helt och hållet i Stockholm.

Jag börjar måndagen med morgon-TV om Mellersta Östern, fortsätter med den nya kommittén om Sveriges politik och Afghanistan, hastar sedan vidare till Google för ett samtal om AI och vår konkurrenskraft, har sedan ett regelbundet videomöte med olika internationella bedömare om Rysslands krig och till slut blir det middag med besök från Australien.

Och så fortsätter min vecka.

STOCKHOLM: Lite splittrat denna helg mellan firandet av 50 år sedan ABBA gjorde succé med sin Waterloo på Eurovision in Brighton och hågkomsten av att det är 30 år sedan det fruktansvärda folkmordet i Rwanda.

Siffrorna är inte precisa, men allmänt är det accepterar att mellan en halv miljon och 800.000 dödades under några veckor av rent folkmord och där något effektivt internationellt ingripande inte skedde.

Historien om bakgrund och förlopp är långt ifrån okomplicerad, och rapporterna och utvärderingarna har varit många. En slutsats i FN-systemet blev övertygelsen att folkmord måste stoppas i sin linda, och att det fanns en internationell skyldighet att göra detta.

Men av detta har inte blivit mycket. Det som utannonserades som ”skyldigheten att skydda” av vissa uppfattades av andra som ett grönt ljus för att intervenera i andra staters angelägenheter. Rwanda var ett klart fall, men i många andra fall är det inte alls klart vad som kan beskrivas som ett folkmord och därmed, i princip, utlösa denna skyldighet.

Dock sattes efter Rwanda på samma sätt som efter krigen i f d Jugoslavien upp en internationell domstol, och i fallet Rwanda har närmare hundra personer åtalats och dömts för ansvar för och medverkan i folkmordet.

Men i övrigt har utvecklingen mot mer av en internationell rättsordning av denna typ varit stapplande. Till de största motståndarna hör USA, Ryssland och Kina, men ensamma är de inte.

Sedan dess har Rwanda under sin måhända överstarke ledare Kagame, som var den som besegrade folkmordsregimen, gjort betydande framsteg i de flesta hänseenden. Men kvarlevornas av folkmordstidens miliser och arméer spelar fortfarande roll i destabiliseringen och de kontinuerliga kriserna i nordöstra Kongo.

I dag finns problem i östra Kongo knappast i media – i dag ligger uppmärksamheten på pågående krig.

Det är ett halvt år sedan Hamas terroranfall på Israel.

Men det israeliska motanfallet för att få kontrollen över Gaza och besegra Hamas har fått allt mer oacceptabla former. Drönarattacken mot hjälpfordon i måndags ledde till mycket skarpa reaktioner från inte minst men inte enbart USA med mycket tydliga krav på Israel att ändra sin krigföring och att släppa in humanitär hjälp.

Om detta leder till konkreta resultat återstår att se. Israel har sagt att man nu är berett att öppna Erez-infarten till norra Gaza, men om detta leder till ökade hjälpsändningar är oklart. Man har ju hitintills velat förhindra palestinier att återvända till förödelsen i norra Gaza.

Den omtalade israeliska offensiven mot Rafah har hitintills uteblivit.

Dilemmat är betydande. En sådan offensiv kan syfta till att besegra Hamas eller till att befria resterande gisslan, men jag skulle tro att de två målen i praktiken utesluter varandra.

Och hur de miljoner uthungrade som trängts ihop i detta område skall skyddas förfaller i alla fall Washington ännu inte övertygad om.

Till den bekymmersamma bilden hör ju också att förhandlingarna om en vapenvila och utväxlingar ännu inte gett resultat. CIA-chefen Burns befinner sig dock i dag i Kairo för att se om det går att lirka upp motsättningarna och få till stånd en vapenvila,

Genom den israeliska flygattacker mot iranska ambassadbyggnader i Damaskus för att döda ett antal viktiga iranska generaler har konflikten i regionen fått ytterligare en farlig dimension.

Iran har hitintills spelat en återhållande roll i detta skede av det regionala dramat, men att det nu kommer att komma ett motdrag är nog ofrånkomligt. Jag ser att Israel stängt sin ambassad i bl a Stockholm, och det är självfallet mot bakgrund av möjliga iranska vedergällningsoperationer.

Man kan se att Bibbi Netanyahu kan ha ett intresse av att nu eskalera en konflikt med Iran. Det var attackens syfte. USA har det definitivt inte. Iran har varit relativt återhållsamma .

Men kan Iran sitta still efter den israeliska attacken? Sannolikt inte. Konflikterna riskerar att gå in i ett nytt skede.

I morgon ser jag att Rysslands utrikesminister Lavrov är på väg till Peking för viktiga samtal.

Alldeles säkert handlar de inte minst om det ryska behovet av hjälp i kriget mot Ukraina. Kina har nogsamt undvikit att leverera någonting som kan ses som krigsmateriel, men man köper rysk olja i stora mängder och levererar dessutom inte minst maskinutrustning som är av betydelse för att den ryska rustningsindustrin skall kunna fortsätta att producera.

Och med all sannolikhet vill Moskva ha betydligt mer av allt de kan få från Kina. Lavrov har förmodligen med sig en önskelista.

Samtidigt befinner sig dock USA:s finansminister Yellen i Peking, och hon kommer att vara mycket tydlig med den amerikanska inställningen. Tonläget från Washington om olika kinesiska leveranser till Moskva håller tydligt på att skärpas.

I Peking vet man dessutom att deras ansträngningar att förbättra relationerna till EU påverkas negativt av stödet till Moskva. Så det blir säkert en besvärlig balansgång för den kinesiska ledningen i de olika samtalen i Peking under dessa dagar.

Samtidigt med detta intensifieras de ryska attackerna mot Ukrainas näst största stad Kharkiv. Här är luftförsvaret tunnare än runt Kiev, och närheten till den ryska gränsen gör också uppgiften svårare. De ryska attackerna riktas tydligt och klart mot olika civila mål i syfte att terrorisera stadens invånare.

Själv sätter jag i morgon igen på planet till Washington för att tillbringa huvuddelen av veckan där. Det är styrelsesammanträde i RAND men också en del annat som kräver min uppmärksamhet.

Där kommer Asien att stå i centrum. Japans premiärminister Kishida kommer på statsbesök – stor sak – och det handlar inte minst om strävan efter en aktivare roll för Japan i den samlade västliga säkerhetspolitiken i Asien.

Till Washington kommer också Filippinernas president Duarte, och ett möte mellan de tre blir av betydelse för att bygga ut säkerhetsnätverken i regionen. Även steg för att ansluta Japan till samarbetet mellan USA, Storbritannien och Australien lär väntas.

Och detta byggande av nya nätverk för säkerhet i Ostasien måste onekligen ses som en betydande framgång för Biden-administrationen. Signalen till Peking har varit tydlig.

Men i morgon bär det för min del av till USA igen. Ser jag de olika kartorna rätt kan jag nog få möjligheten att se en nästan total solförmörkelse från flygplanet på väg dit.

STOCKHOLM: Så har vi lagt påskhelgen bakom oss, och ett tag flimrade det faktiskt förbi lite föraning om annalkande vår också.

Delar av föregående vecka spenderade jag i Washington för diverse olika samtal där. Det var styrelsen i ECFR och vi hann med både lunch med biträdande utrikesministern för Europa Jim O’Brien och middag med nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan.

Det säger sig självt att bägge dessa är personer som åtskilliga av oss haft nära kontakt med åtskilliga år innan de hamnade i sina nuvarande positioner. Så det blev öppna och intressanta samtal om gemensamma trans-atlantiska utmaningar framöver.

Naturligt nog kom då mycket att handla om Ukraina.

Jag tillhör ju dem som varit tämligen pessimistiska om utsikterna för att det skall gå att få igenom ett nytt stort stödpaket genom den amerikanska kongressen, och hitintills har jag ju dessvärre fått rätt på den punkten.

Men möjligen fanns det lite mer av tillförsikt om möjligheterna för att detta trots allt skulle gå i de diskussioner vi hade.

Ukrainas situation är nu påtagligt svår. Det är en funktion såväl av att de uppskruvade förväntningarna på förra året med dess motoffensiv grusades som av att främst det amerikanska finansiella och militära stödet nu verkar att svikta.

Uppgiften under de kommande månaderna blir nog allra främst att hålla ställningarna. Amerikanska besökare i Kiev har understrukit vikten av att snabbare och djupare bygga ut olika försvarsställningar.

Under tiden sker olika insatser för att så snabbt som möjligt öka produktionen av ammunition för att i detta viktiga avseende få en bättre situation. I början av hösten finns det förhoppningar om att den situationen skall förbättras, men intill dess är det åtskilliga månader.

Ryssland försöker att gå till offensiv, men fortfarande är vad de presterar i det avseenden inte imponerande. De som kan detta bättre än vad jag gör säger att de förvisso har kvantitet, men knappast kvalitet i det som de hitintills har presterat.

Och om detta fortsätter att vara fallet, och Ukraina fortsätter att bygga ut sina försvarsställningar, borde det vara möjligt att hålla situationen under detta år. Dock torde det också kräva att man i Ukraina är beredda att mobilisera bredare än hitintills. I dag är det bara personer 27 år eller äldre som mobiliseras.

De omfattande ryska robotanfallen under de senaste två veckorna har tydligt riktats mot kraftproduktionen i landet, inklusive de stora vattenkraftverken, och det förefaller som om 10-12% av landets produktionskapacitet slagits ut. Och det låter sig dessvärre inte reparera i en handvändning,

Hur konflikten kommer att utvecklas i det lite längre perspektivet är svårt att bedöma, och där kommer självfallet det amerikanska valet i november mycket påtagligt in i bilden.

Donald Trump har ju låtit meddela att han kommer att stoppa allt stod över huvud taget till Ukraina, men så mycket mer om den politik han kan tänkas komma att föra går det knappast att göra någon prognos på. Också en ny Biden-administration kan möjligen komma att tänka i lite annorlunda banor i det lite längre perspektivet.

Det säger sig självt att det i arbetet i ECFR ägnas betydande energi åt frågan vad en Trump-seger skulle innebära för Europa, och då handlar det inte bara om Ukraina och Ryssland. Minst lika oroande är signalerna när det gäller handel och ekonomiskt samarbete, även om det mediemässigt är mindre intresse för detta.

I veckan som kommer träffas s k Trade and Technology Council mellan USA och EU för sjätte gången för överläggningar. TTC har kanske inte levt upp till alla förhoppningar – de handelstvister som Trump-administrationen ställde till har man t ex inte kunnat lösa upp – men förblir mycket viktigt inte minst i ett skede när nya teknologier blir allt mer revolutionerande.

Det går hisnande snabbt framåt med AI-utvecklingen, och bortom detta ligger kvantteknologins alla möjligheter. FN:s generalförsamling antog i veckan som gick och på USA:s initiativ en resolution om principer för AI-utvecklingen, och ett djupare samarbete kring detta står ju på dagordningen för veckans TTC.

Men hur allt detta skulle utvecklas med en administration Trump är också synnerligen osäkert.

Självfallet ägnade vi också en hel del tid åt diskussioner om utsikter inför valet, men jag avstår från att skriva om detta, inte minst för att jag i veckan efter den som nu inletts åter kommer att spendera ett antal dagar i diskussioner i Washington och kanske därefter kan sägas någonting lite mer samlat.

Nästa nationella val är inte förrän 2028, men det mesta talar nu för att Istanbuls omvalde borgmästare Ekrem Imamoglu då kommer att träda fram som kandidat för att efterträda Erdogan.

Till det som diskuteras på bägge sidor om Atlanten i dessa dagar hör självfallet den allt mer bekymrade situationen kring Israel och Palestina.

I måndags förra veckan kunde dock FN:s säkerhetsråd fatta beslut om en resolution som krävde ett ”omedelbart eldupphör” i Gaza efter det att USA beslutat att lägga ner sin röst.

Det var ett viktigt steg, och ledde omedelbart till att Israels premiärminister Netanyahu ställde in ett planerat besök i USA.

Om det sedan leder till någonting i sak återstår att se. Nya samtal om vapenvila och utväxlingar lär pågå i Kairo i dessa dagar, men det är uppenbart att motsättningarna är djupa.

Och det förblir upprörande att det fortfarande är så svårt att få in hjälp till alla de som lider i Gaza. Att USA fäller mat med fallskärm och bygger någon slags ponton vid stranden visar egentligen bara hur maktlös även USA nu förefaller att vara.

Fanns kraften skulle man väl kunna få Israel att öppna upp för att ta in hjälp via sina hamnar och sina gränsövergångar till Gaza. Den stora hamnen i Ashkelon ligger bara ett stenkast från övergången till Gaza. Då skulle ju Israel också ha kontroll över flödet.

Men i stället blir det fallskärmar och pontoner. Ett misslyckande.

Antalet döda närmar sig nu 37.000. Och WHO vädjar om hjälp mot bakgrund också av att det i Gaza finns ca 50.000 gravida kvinnor varav kring 90% inte har tillräcklig tillgång till mat.

Gårdagens lokalval i Turkiet blev ett betydande bakslag för AKP-partiet, och Erdogan förnekade inte heller detta när han sent på natten kommenterade resultatet. Oppositionen behöll eller tog över makten i landets fem största städer, och gjorde dessutom framgångar i AKP:s anatolisks kärnområden.

Intill dess är det nog sannolikt att Erdoğan kommer att fortsätta den ekonomiska politik som vi sett efter presidentvalet förra året, vilket i så fall vore bra. Om vi får se en öppning i den kurdiska frågan, eller en än mer repressiv attityd, återstår att se, men kampen mot PKK var naturligt nog en del av Erdogans kommentar på valnatten.

Gaza-kriget är naturligt nog en stor fråga i Turkiet, och det kan noteras att ett mindre islamistiskt parti gjorde betydande framgångar med hård kritik av Erdogan för att inte bryta varje kontakt med Israel. Landet är näst största humanitära givare till Gaza efter UAE.

Men nu inleds en ny vecka hemma i Stockholm.

WASHINGTON: Så har jag då landat i den amerikanska huvudstaden för ett par dygn av diskussioner här. Vi har styrelsemöte med ECFR och vill i det sammanhanget självfallet också ta lite temperaturen på den utrikes- och säkerhetspolitiska diskussionen inför det viktiga valet i november.

Och särskilt uppmuntrande ser det ju knappast ut, och det i all synnerhet från europeisk horisont.

Stödet till Ukraina är fortfarande blockerat av den mer fundamentalistiska delen av det republikanska partiet i representanthuset.

Men till detta finns det förvisso anledning att återkomma. Det blir ett antal besök från min sida här under våren.

Om EU-toppmötet i förra veckan finns inte så mycket att säga mer än att man gav grönt ljus till Bosnien för att starta förhandlingar om medlemskap.

Det är ett beslut som enligt min mening borde ha fattats för minst ett decennium sedan, men som bromsats av såväl bristande entusiasm inom EU som sedvanliga politisk tröghet i landet självt. Nu återstår om man lyckas att rulla undan de sista stenarna för att faktiskt också öppna förhandlingar.

För Ukraina och Moldavien blev det ännu ingen konkret beslut om förhandlingsmandat. Det krävs ju att EU enar sig om ett sådant innan faktiska förhandlingar kan inledas, och tydligen har kommissionen funnit det bekvämt att skjuta på den frågan till efter Europaparlamentsvalet.

Men jag tror att det är ett rätt säkert antagande att de mer informella diskussionerna mellan EU- ledarna handlade om de två krigen – det ena i Europa självt och det andra i vårt omedelbara närområde.

Särskilt upplyftande har EU- agerandet kring Gaza-konflikten knappast varit. Uppenbart är att starkt delade meningar har gjort ett mer konkret och tydligt agerande närmast omöjligt. I åtskilliga länder har konflikten blivit inrikespolitik – och då går det mer sällan att göra effektiv utrikespolitik.

Det var lite besvärande att medan EU harvade på med sin mantra om en ”humanitär paus” – det var så långt man lyckats komma – tog den amerikanska politiken ny sats och började att tala om en ”omedelbar vapenvila”, vilket ju i varje avseende är en starkare ståndpunkt.

Nu blev det ryskt och kinesiskt veto på den resolution med denna innebörd man lade fram i FN:s säkerhetsråd i fredags, men i morgon görs ett nytt försök i New York att se om de spridda globala skarorna kan samlas till ett tydligt ställningstagande.

Risken är väl att texten förskjuts då så att det nu blir USA som lägger in veto.

Kriget i öster har i alla fall delvis gått in i en ny fas med mer av fjärrangrepp och det nu från bägge sidor.

Ukraina har visat påtaglig förmåga att bygga drönare som kan anfalla mål på stora distanser och med stor precision. Åtskilliga av dessa skjuts förvisso ner av det ryska luftförsvaret, men de ukrainska anfallen under de senaste två veckorna mot ryska oljeraffinaderier anses nu ha reducerat kapaciteten hos dessa med kring 10%.

Sådant märks. Det sägs i media att USA har anmält viss avvikande mening i Kiev eftersom det hela skulle kunna påverka bensinpriserna och därmed det amerikanska valet.

Det förefaller som om man i Kiev – och det med all rätt – lagt den synpunkten åt sidan och fortsatt attackerna.

På rysk sida har man nu under tre dygn riktat mycket omfattande attacker mot Ukrainas möjligheter till elproduktion. Den andra största staden Kharkov slogs ut helt, och speciellt allvarligt var att man i alla fall till del slog ut produktionen vid det mycket stora vattenkraftverket i Dnjepr.

Här utnyttjade man ballistiska robotar som det i just det området inte finns något försvar mot.

Och föregående natt riktade så Ukraina ett större anfall mot militära mål i den ryska flottbasen Sevastopol. Det var brittiska eller franska långdistansrobotar som användes, flottans ledningscentral slogs möjligen ut och därtill skadades i alla fall de återstående två stora landstigningsfartygen i Svarta Havet.

Det var med all sannolikhet en mycket svart dag för den flottchefen.

Men en än svartare dag var det självfallet för Ryssland med terrorattacken mot konserthallen i utkanten av Moskva som hitintills kostat 133 människor livet.

Det var i början av månaden som den amerikanska ambassaden i Moskva gick it med en varning till amerikanska medborgare att undvika större arrangemang i regionen eftersom man ansåg att det fanns en risk för en terrorattack. Också den svenska ambassaden instämde i den varningen.

Bakgrunden var med all säkerhet att en amerikansk underrättelsetjänst som fortfarande har sina stora antenner riktade mot olika terrororganisationer snappat upp indikationer som tydde i denna riktning.

Då varnade man offentligt, men varnade också i direkt kontakt med de ryska myndigheterna.

Särskilt uppskattat var detta dock inte.

När president Putin bara fyra dagar före det stora attentatet framträdde inför ett större möte med säkerhetstjänsten FSB avfärdade han de amerikanska varningarna som provokationer avsedda att destabilisera Ryssland. Det var alldeles tydligt att Putin inte ville lyssna på det örat.

Och ty följande var av allt att döma säkerheten kring den stora konserten svag gränsande till obefintlig. Putin hade ju närmast sagt åt FSB att detta var varningar som skulle ignoreras.

I varje annat land hade detta lett till ett offentligt raseri mot en ledning som alldeles uppenbart försummat en av sina mest grundläggande skyldigheter, men även om många säkert knyter nävarna i fickorna finns det knappast utrymme för den saken i dagens Ryssland.

Terroristerna kom från IS, och då sannolikt den gren av rörelsen som kallas IS-Khorasan och opererar med främsta bas i Afghanistan och Centralasien, och som f ö ser talibanerna i Kabul och regimen i Teheran som sina kanske viktigaste mål. De aktuella individernas ursprung var sannolikt Tadzjikistan.

Om detta sade president Putin dock ingenting alls när han sent omsider framträdde i ett TV-tal, utan i stället handlade det om ett lätt desperat försök att misstänkliggöra Ukraina, och instruktioner om att sprida det budskapet hade tydligen också getts till ryska media.

Och det kommer man med all sannolikhet att försöka att spinna vidare på. Putin och hans omgivning är besatta av sitt krig mot Ukraina – och öppnade ju med detta faktiskt också för det fruktansvärda terrordådet.

Efter de varningar som kom borde det ha varit påtagligt förstärkt säkerhet vid en mycket stor konset som denna – men varningen avfärdades, och oskyldiga unga människor förlorade livet.

Det är dessvärre påtagligt att kriget nu håller på att trappas upp, och ett tecken på detta är att man nu också i Moskva inte bara håller sig till att säga ”speciella militära operationen” utan nu också säger att detta är ett krig.

Så har det förvisso varit sedan 24 februari 2022, men tidigare har man riskerar att hamna i fängelse om man talat i dessa termer. Att man nu officiellt justerar språkbruket kan nog ses som en föraning om en ytterligare militarisering av den ryska ekonomin och sannolikt också som en förberedelse för större mobilisering längre fram.

Och säkert kommer också allt detta att diskuteras under mina dygn här i Washington.

När påsken närmar sig kommer jag dock att vara hemma igen. Sedan är jag dock tillbaka här redan om någon vecka.

Det var fel av kulturminister Amanda Lind att delta under prisutdelningen av Svenska Pens Tucholskypris.

Sven Fornling har lämnat sjukhuset i Halle, Tyskland, och mår efter omständigheterna bra.

Anställda vid Göteborgs spårvägar har fuskat med arbetstider och använt tjänstefordon privat utan lov.

DN har tidigare rapporterat om bedragare som med hjälp av kändisar och löften om Bitcoin-rikedomar lurar svenskar.

Den säkrade EM-platsen gör att det klirrar till i Svenska fotbollförbundets kassa.

Allt fler flygbolag – inklusive SAS – väljer att skära ned på sin trafik till Hongkong.

SVT:s populära relationsserie ”Bonusfamiljen” återvänder med en fjärde säsong, skriver Expressen.

Efter Djurgårdssupportrarnas planstormning för att fira guldet på Östgötaporten har polisen upprättat en anmälan om…

Det är extremt ovanligt att en 16-åring döms till rättspsykiatrisk vård i Sverige.

Någon har kastat in ett flaskliknande föremål genom fönstret på en skola i Helsingborg

En man sprang i från tre kriminalvårdare under sin permission i Sigtuna.

Det är fortfarande inte säkert för fältgeotekniker och geologer att undersöka det stora skredområdet utanför Kungälv.

16-åringen lurade sin vän Peter Plax till en badsjö efter att de ätit pizza tillsammans – där mördade han honom med en…

Det har blivit allt vanligare att socialtjänsten hyr bostäder som sedan hyrs ut till bostadslösa i andrahand. –

En 15-årig flicka rapporteras ha omkommit då en bro över floden Tarn i sydvästra Frankrike kollapsat.