Nomineringskommittén genomförde igår sammanräkningen av det rådgivande provvalet inför valet till Europaparlamentet. I provvalet deltog 35 kandidater från hela landet. Närmast efter ledartrion återfinns Carl-Oskar Bohlin från Dalarna, Hans Wallmark från Skåne och Cecilie Tenfjord-Toftby från Västsverige.

I provvalet deltog 35 kandidater från hela landet. 782 personer röstade i provvalet av de som var röstberättigade, vilket motsvarar 69,6 procent av de röstberättigade.

Nomineringskommittén kommer nu att arbeta vidare med att ta fram förslag till valsedel som kommer att föreläggas nomineringsstämman som ligger inom ramen för Moderaternas arbetsstämma den 17-20 oktober. Det rådgivande provvalet är då ett, bland övriga, underlag som kommittén har för sitt arbete.

Nedan följer listan på de kandidater som placerade sig på de 20 första platserna.

Placering

Namn

Poäng

1

Gunnar Hökmark

519

2

Christofer Fjellner

505

3

Anna Maria Corazza Bildt

312

4

Carl-Oskar Bohlin

211

5

Hans Wallmark

201

6

Cecilie Tenfjord-Toftby

168

7

Arba Kokalari

149

8

Christian Holm

145

9

Jelena Drenjanin

101

10

Cecilia Magnusson

92

11

Oliver Rosengren

88

12

Carl Johan Sonesson

87

13

Kristina Lutz

85

Jessica Lyckvall

85

15

Henrik Ripa

83

16

Nina Lagh

80

17

Helena Bouveng

79

18

Maria Plass

78

19

Malin Sjölander

71

20

Victor Eriksson

59

BRYSSEL: Till denna regniga metropol anlände jag i lagom tid för informella diskussioner som hitintills fokuserat på Iran, Afghanistan och förutsättningarna för ett transatlantiskt frihandels- och investeringsavtal.

Middagen och dess diskussioner handlade huvudsakligen om det senare ämnet. Och i den kretsen fanns det en mycket bred enighet om vikten av att verkligen driva denna process framåt.

I morgon fortsätter vi så våra diskussioner, med nya ämnen på agendan.

Och vi gör det i en transatlantisk krets som jag har varit med i en bra bit mer än ett decennium, och som samlar intressanta och relevanta aktörer och debattörer från bägge sidorna av Atlanten.

Men i morgon eftermiddag lämnar jag Bryssel och styr mina vägar till Lund och Studentafton där på Akademisks Föreningen.

Då är det Europa som står i centrum för diskussionen. Min vision för Europa, för att vara exakt.

Eurovision har jag sett att de kallar det.

KIRUNA: Alldeles strax lyfter jag från ett Kiruna som badar i sol – i stark kontrast mot när vi knappt kunde landa här i den täta dimman i tisdags – för att tillbringa ett dygn med olika samtal i Bryssel.

När vi hade avslutningsmiddag bi anslutning till Ishotellet i Jukkasjärvi i går kväll sades många vackra och uppskattande ord om de två år då vi haft ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Och jag passade på att tacka Gustaf Lind och hans team för det arbete de utfört så väl under dessa år. Nu handlar det om hur vi skall föra all den kompetensen och det kunnandet vidare.

Genom de beslut vi inte utan en viss möda lyckades få fram här i Kiruna – inte minst att lösa ut den fråga om observatörer som varit olöst i sju år – stärkte vi tveklöst ytterligare rådets internationella ställning.

Och det framhölls också av många.

Middagen mellan ministrar i tisdags kväll då dessa frågor slutgiltigt löstes ut kommer nog att stanna i minnet hos oss som var med – men resultat blev det till slut i alla fall.

Men viktigast var trots allt de olika resultaten i sak. Miljöminister Lena Ek redovisade en del av dessa vid mötet i Stadshuset här i går.

Trevligt var också att kunna visa upp denna del av Sverige.

LKAB:s imponerande och för Europa så viktiga gruva. Det företagande som producerat Ishotellet. Polarforskningsstationen i Abisko. Samekulturen och rennäringen här uppe. Och den mycket viktiga rymdverksamhet som också den har sin bas här.

Men nu bär det vidare till Bryssel.

Omedelbart handlar samtal där om de kommande transatlantiska frihandelsförhandlingarna. Vikten av att starta och föra dem i mål kan knappast underskattas.

Men också om Iran inte minst i ljuset av Catherine Ashtons middag i Istanbul i går kväll med den iranske chefsförhandlaren i de nukleära frågorna.

Sverige är världens mest trafiksäkra land. Vår omfattande forskning och vår gemensamma vision om att rädda liv ger resultat. Antalet döda i trafiken har minskat och runt om i världen ses Sverige som ett föregångsland. Trots Sveriges långtgående arbete skadas människor allvarligt i trafiken till följd av olyckor som orsakas av ouppmärksamhet bakom ratten. Våra insatser måste därför fortsätta att utvecklas.

För att ytterligare öka trafiksäkerheten föreslår regeringen att en ny bestämmelse ska införas i trafikförordningen som innebär att förare inte får ägna sig åt aktiviteter som avleder uppmärksamheten från framförandet av ett fordon i sådan grad att det uppstår risk för trafikolyckor. Förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna kan dömas till böter.

Regeringen uppdrar även åt Transportstyrelsen att ta fram en plan för information och andra åtgärder som långsiktigt kan öka förares medvetenhet om riskerna med att ägna sig åt aktiviteter som avleder uppmärksamheten från körningen.

Bakgrunden till regeringens förslag är att förare i allt större utsträckning använder tekniska hjälpmedel under bilkörning. Många människor är vana att ständigt vara nåbara samt att ständigt ha möjligheter att söka information, lyssna på musik eller skicka meddelanden. Mobiltelefonanvändning under bilkörning är ett av många risktaganden i trafiken som kan leda till allvarliga olyckor. Samtidigt pågår en rad aktiviteter bakom ratten som inte överhuvudtaget är kopplade till någon teknisk utrustning. Det är lika olämpligt att raka sig eller att sminka sig i backspegeln om det kräver uppmärksamhet från bilkörningen.

Allvarliga olyckor kan också uppstå genom att en förare i rädsla för att bli påkommen använder sin mobiltelefon på ett sätt som kräver ännu mer uppmärksamhet från bilkörningen än tidigare, till exempel genom att dölja mobiltelefonen nedanför sitt säte. Detta visar exempel från andra länder där en specifik lagstiftning mot mobiltelefon har införts.

Det är därför viktigt att diskutera hur svenska bilister kan bli medvetna om riskerna för att kunna göra aktiva val när det gäller hur, när och varför vissa aktiviteter utförs under körningen.

Upplysningskampanjer, riskutbildningar och stränga företagspolicys har visat sig vara effektiva verktyg för att främja såväl bältesanvändning som hastighetsefterlevnad och ökad medvetenhet om risker i trafiken. Informationsinsatser som kan leda till en ökad medvetenhet om riskerna med ouppmärksamhet skulle därför bidra till en stor förändring bland Sveriges bilister.

Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) slår dessutom fast att en lagstiftning mot mobiltelefonanvändning inte i sig har varit verkningsfullt i de länder där det har införts. VTI har utifrån sin forskning föreslagit en kombination av åtgärder för att effekten ska bli en säkrare användning av kommunikationsteknik under körning. Dessa vill regeringen genomföra. Riksdagen har alltjämt beslutat att regeringen ska återkomma med ett förslag om lagstiftning. Riksdagens beslut kommer att hanteras på sedvanligt sätt, dock åtskilt från det förslag som regeringen nu har presenterat. Allt annat skulle leda till att vi tappar tid och kraft i frågan om människors säkerhet på svenska vägar.

Sverige är världens mest trafiksäkra land. Tack vare ett omfattande forsknings- och reformarbete har vi kommit långt med säkerheten på våra vägar. Genom att ta tag i problemen med farliga beteenden i trafiken vill vi att Sverige ska fortsätta att vara ett föregångsland.

Catharina Elmsäter-Svärd, Infrastrukturminister 

Länk till artikeln

Varför anordnar ni detta?
– Det är mycket viktigt att ha en levande dialog med våra moderata försvarsintresserade - kommunalråd, riksdagsledamöter och medlemmar. Vi kommer att samtala om Sveriges stora försvarsreform och den moderata försvarspolitiken där särskild tonvikt kommer att läggas på försvarets personalförsörjning.

Varför är personalförsörjningen så viktig?
– Den nya personalförsörjningen med frivillig rekrytering och anställning är en central del i det nya, modernare försvar vi nu bygger. Det handlar om att försvaret ska kunna rekrytera rätt människor med rätt kompetens. Försvarsmakten är en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare och behöver bli bättre på att lyfta fram möjligheterna som finns för unga att få arbetslivserfarenhet och utbildning.

Hur går det med rekryteringen till försvaret?
– Hittills har det varit ett stort söktryck, i snitt sju sökande per plats till den grundläggande militära utbildningen (GMU). Men, vi måste vara uppmärksamma på de utmaningar som dyker upp längs vägen. Till exempel måste försvaret bli bättre på att rekrytera deltidsanställda soldater och sjömän. Det handlar dessutom också om att behålla personal över tid.

Vad förväntar ni er av mötet?
– Vi hoppas på ett bra samtal och konkreta berättelser från våra inbjudna gäster från Hemvärnet och Försvarsmakten, samt att vi kan ha en bra dialog med alla de medlemmar som kommit. Den försvarsreform som påbörjats stärker gradvis Sveriges försvarsförmåga och ju fler som är engagerade i frågan desto bättre blir resultatet.

För mer information om det försvarpolitiska samtalet, kontakta Försvarshandläggare Jörgen Sollin på 08-786 44 51

Telefonavtal om vissa finansiella tjänster ska inte längre vara bindande för en konsument.

Finansmarknaden får en allt större betydelse för den enskildes privatekonomi samtidigt som konsumenten ofta befinner sig i ett kunskapsunderläge. Konsumenter som har att ta ansvar för sin ekonomi och det egna sparandet kan många gånger uppleva att det är svårt att bedöma en viss investering utifrån risk, nytta och kostnader.Sedan slutet av 1990-talet har det varit historiskt sett stora svängningar på aktie- och räntemarknaderna. Samtidigt har allt fler och allt viktigare finansiella beslut flyttats över till den enskilda individen. Det gäller inte minst pensionssparande.

I en sådan miljö är det ännu viktigare att konsumenterna förstår vad de placerar sitt sparande och sitt pensionskapital i. Alltför många konsumenter har förlorat pengar på investeringar som de inte har förstått eller inte insett risken i.

Genom att det kan röra sig om stora belopp och påverka individens hela pensionsbelopp får detta även välfärdseffekter. Den som har sett sitt pensionskapital krympa till en bråkdel av det inbetalda beloppet kommer kanske inte att kunna leva på sin pension.

En trygg och stabil pension är en grundpelare i det svenska välfärdssystemet, och oinformerade eller förhastade finansiella beslut om sparande riskerar att leda till stora negativa överraskningar för konsumenten den dagen pensionen ska börja betalas ut.

Mot den här bakgrunden är det tydligt att ett gott konsumentskydd på det finansiella området är av stor vikt. Regeringen har vidtagit flera åtgärder i syfte att stärka konsumentskyddet på finansmarknaden och skapa mer rättvisa spelregler.

Bland annat har Finansinspektionen fått ökade resurser för övervakning och tillsyn av de finansiella företagen. Även Konsumentverket har fått ökade resurser för sin tillsyn avseende finansiella tjänster. Regeringen har också tillsatt en utredning som ska föreslå åtgärder för att förbättra konsumenternas ställning vid finansiell rådgivning. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november i år.

Åtgärder har även vidtagits i syfte att se till att informationen till konsumenter om finansiella tjänster och produkter blir bättre och tydligare, att villkoren för sparande förbättras och att skyddet vid snabblån stärks. Det så kallade Normanbeloppet är exempel på förbättrad information till konsumenten. Beloppet anger i kronor vad det kostar i avgifter att spara 1.000 kronor i månaden i en fond under tio års tid.

Som ett ytterligare led i detta arbete har justitiedepartementet och finansdepartementet låtit utreda frågan om det bör införas ett krav på skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning på premiepensionsområdet.

Bakgrunden till uppdraget var att flera myndigheter, bland andra Pensionsmyndigheten och Konsumentverket, har påtalat att de får in många klagomål från konsumenter om oseriös telefonförsäljning. Myndigheterna har efterfrågat ett krav på skriftlig bekräftelse vid sådan försäljning. Klagomålen har till exempel handlat om att telefonförsäljning leder till att konsumenter, många gånger äldre, ingår avtal utan tillräcklig kunskap om vad avtalet innebär. Ett problemområde som har lyfts fram särskilt är telefonförsäljning av premiepensionstjänster.

Utredningen ”Skriftlig bekräftelse av vissa telefonavtal”, Ds 2013:25, föreslår i första hand att telefonavtal avseende vissa tjänster på premiepensionsområdet ska bli bindande för en konsument först när konsumenten – inom viss tid – skriftligen har bekräftat avtalet.

Ett mer långtgående alternativ föreslår utredaren är att skriftlighetskravet ska gälla även för andra finansiella tjänster, när näringsidkare har tagit initiativ till avtalet.

Förslaget syftar till att stärka konsumentens ställning och motverka de problem med oseriös telefonförsäljning som förekommer. Konsumenter ska känna sig trygga och ha förtroende för finansmarknaden. Regeringen välkomnar därför förslag som syftar till att främja detta.

Förslagen skickas nu ut på remiss. På basis av utredningen och remissvaren är regeringens ambition att återkomma med ett välbalanserat förslag som syftar till att ytterligare stärka konsumenternas skydd vid telefonförsäljning av finansiella tjänster.

För att stärka konsumentskyddet på finansmarknaden kommer regeringen att föreslå ett krav på skriftlig bekräftelse vid viss telefonförsäljning. I första hand handlar det om premiepensionstjänster, men förslagen kan utvidgas till andra tjänster.

Beatrice Ask, Justitieminister
Peter Norman, Finansmarknadsminister

Länk till artikeln

De senaste åren är bland de mest reformintensiva i svensk utbildningshistoria. En ny skollag, nya kurs- och läroplaner, en ny lärarutbildning, en lärarlegitimation och en ny gymnasieskola har införts. Målet är tydligt: Sverige ska ha en kunskapsskola som rustar varje elev, oavsett bakgrund, för såväl livet som för arbetsmarknaden. Utifrån detta ser vi behov av att ta ytterligare steg. Mer behöver göras och särskilt för att stärka elever i behov av särskilt stöd. Det är en allvarlig samhällsutmaning att skillnader mellan skolor och klassrum fortfarande är stora. Svensk skola ska vara likvärdig för att ge alla elever goda förutsättningar, oavsett bakgrund. Vi menar att det är oacceptabelt att kön eller social bakgrund fortfarande har betydelse för hur väl en elev kan förväntas lyckas i skolan.

När lärare ser att elever behöver extra stöd ska de ha rätt förutsättningar att sätta in åtgärder tidigt. Vi kan inte acceptera att elever slussas vidare från årskurs till årskurs utan att ha nått kunskapsmålen.

För att öka likvärdigheten och förbättra kunskapsresultaten genom förbättrat särskilt stöd till eleverna föreslår vi därför:

1. Stärkta befogenheter. Stärk rektorns ansvar och befogenheter för resursfördelning och anpassning av stödåtgärder efter elevernas behov i skollagen. Det ska ske efter lärarens värdering och andra viktiga indikationer såsom resultaten på de nationella proven. I dag anges i läroplanen att rektor har ett särskilt ansvar för detta, men skolledarna saknar ofta möjlighet att ta detta ansvar.

Enligt en IFAU-utvärdering spelar rektorerna en väsentlig roll för såväl elevernas resultat på nationella prov som för deras slutbetyg. Forskningen kring framgångsrika skolor bekräftar behovet av skickliga rektorer som leder skolans pedagogiska verksamhet och där lärarnas roll är stark.

När rektorer och lärare ges reellt inflytande att planera sin verksamhet självständigt, både pedagogiskt och ekonomiskt, ges goda förutsättningar för bättre kunskapsresultat och ökad likvärdighet.

I dag är beslutsvägarna för långa och detaljstyrningen för stor. Vi vill att staten ger rektorerna tydligare befogenheter för att anpassa resurserna och stödåtgärderna till den bedömning av elevernas utveckling som lärarna gör.

2. Tidiga insatser. Särskilt stöd till elever med extra behov behöver bli en central del i undervisningen. I grunden behövs ett starkare mandat för rektorer och lärare att sätta in åtgärder tidigt och riktat när behoven finns. Genom tidiga insatser kan framtida studieproblem förebyggas.

Den svenska skolan har brister när det gäller att uppmärksamma och stödja elever med särskilda behov, vilket bland annat Skolinspektionens granskningar visar. Regeringen har infört nationella prov i svenska och matematik i årskurs tre, vilket har förbättrat möjligheterna att sätta in åtgärder för elever med behov av extra stöd. Dock borde det inte behöva dröja till årskurs tre innan det är möjligt att sätta in stöd. Detta bör lärare och rektorer kunna göra direkt från skolstarten.

Finland är ett av de länder som är mest framgångsrika med särskilt stöd. Där får eleverna ett systematiskt och effektivt stöd redan under de första skolåren. Att elever får stöd under en period är inget konstigt i den finska skolan. Det är en naturlig del av skolsystemet.

Lärares möjlighet att sätta in stöd behöver öka, utan att det ökar på byråkratin och pappersarbetet.

3. Fler speciallärare. För att förbättra stödet till elever och stärka likvärdigheten i svensk skola behövs fler speciallärare och i synnerhet på skolor i utsatta områden. Det är viktigt att sätta in resurser där de behövs mest.

Erfarenheter från Ontario i Kanada visar hur viktigt det är att lyfta skolor med stora utmaningar. Kanada är i dag ett av de länder som presterar goda resultat i internationella kunskapsmätningar.

Regeringen har infört en speciallärarutbildning för att skolor ska få tillgång till den specialistkompetens som behövs. Nu är det viktigt att huvudmännen satsar på speciallärare eller andra åtgärder utifrån elevernas behov, exempelvis mindre undervisningsgrupper. Det är viktigt att prioriteringarna får göras nära den enskilda skolan, där kunskaperna kring behoven och förutsättningarna är som störst.

En modern kunskapsskola måste se alla elevers särskilda behov och aldrig acceptera att kön eller social bakgrund får ett avgörande inflytande på hur väl eleven lyckas i skolan. Vi måste fortsätta att stärka likvärdigheten i svensk skola på ett sätt som märks i varje klassrum för att förbättra kunskapsresultaten. Att förbättra tillgången till särskilt stöd är nästa viktiga steg.

Tomas Tobé (M), ordförande i riksdagens utbildningsutskott 
Eva-Lis Sirén, förbundsordförande Lärarförbundet

Länk till artikeln 

KIRUNA: Så har jag just landat i dimma och snö här uppe.

Det började regna lite smått när jag tog emot John Kerry tidigt i dag på morgonen på Arlanda, men så blev det i gengäld desto soligare i de olika överläggningar som följde.

Vid tio-tiden tog jag mot honom för överläggningar på UD, och vi började med att titta på en del av de kartor över mer eller mindre aktuella områden som alltid finns på mitt rum.

Alldeles självklart ägnade vi en hel del tid åt situationen i Syrien och de förnyade ansträngningarna att få till stånd en politisk process och en politisk lösning.

Och vi hade inte svårt att finna varandra vare sig i att detta måste vara det viktigaste just eller i mer konkret olika steg i detta syfte som måste tas.

Ryssland är en viktig partner i detta, samtidigt som det måste sägas att vi är djupt bekymrade över den våg av repression mot det civila samhället och olika företrädare för en demokratisk opposition som vi i dag ser i landet.

Vi måste både fördjupa vårt engagemang med Ryssland i viktiga frågor och vara tydliga i vår allt djupare oro över dessa tendenser i landets utveckling.

Det är inte ett antingen-eller. Det måste vara ett både-och.

Senare i kväll kommer John Kerry att i Kiruna fortsätta överläggningarna med Rysslands Sergey Lavrov inte minst om Syrien.

De samtal han nyligen haft i Moskva också med president Putin hade varit konstruktiva, och det har vi all anledning att välkomna.

Men självfallet spände vårt samtal över en betydligt bredare agenda. Säkerhetsfrågor i Europa, EU:s Östliga Partnerskap, möjligheten av en fredsprocess i Mellersta Östern och utvecklingen i Afghanistan tillhörde samtalsämnena.

Och jag tog också upp våra tankar på reduktioner också av taktiska kärnvapen i Europa. Det är ett konkret steg som borde vara möjligt.

I duggregnet vandrade vi så över till Rosenbad där samtalen fortsatte med statsminister Fredrik Reinfeldt och med den politiska och ekonomiska situationen i Europa i fokus, men också de olika utmaningarna i Mellersta Östern.

När de var slut, och Fredrik Reinfeldt och John Kerry gick till sin presskonferens, hastade jag iväg till Bromma för att ta mig upp till Kiruna och de olika överläggningarna här.

Närmast på programmet här – jag har just landat – står att ta emot Rysslands Sergey Lavrov när hans plan från Moskva landar.

Därefter följer en serie andra bilaterala överläggningar innan vi sätter oss ner för middag och mer konkreta diskussioner senare i kväll.

Då finns också mina nordiska kollegor på plats. Undantaget är Island, där arbetet med att bilda en ny regering efter valet till Alltinget nyligen inte avslutats.

I kväll kommer vi att fokusera på hur vi skall föra arbetet med Arktiska Rådet vidare. Vi har tagit betydelsefulla steg under de gångna åren, men det finns mycket att göra, och vår avsikt är att i morgon kunna formulera lite av en vision om detta.

Där finns också frågan om nya observatörer. Ett betydande antal ansökningar ligger på bordet. Att nu bifalla dem alla är näppeligen möjligt, men vi får se vilka steg som är möjliga för att föra denna fråga framåt.

Annars blir det Canada som ordförande som får föra dessa frågor vidare.

I morgon har vi så den mer formella sessionen där Lena Ek och jag presenterar det vi gjort under dessa två år innan vi lämnar över till det nya kanadensiska ordförandeskapet och de presenterar sitt program för de kommande åren.

Och det tror jag kommer att fokusera en hel del inte minst på ursprungsbefolkningarnas och de nordliga regionernas möjligheter till ekonomisk utveckling.

I det kan förvisso ligga spänningar.

Jag vet att dessa ofta uppfattar att det finns intressen som mest vill se dem som någon typ av museum där ekonomisk aktivitet helst skall begränsas.

Samtidigt har ju vi tydligt satt olika miljöfrågor i centrum, inte minst genom Lena Eks insatser, och det arbetet är jag övertygad om att Canada kommer att försöka att fullfölja.

STOCKHOLM: På förmiddagen i dag var jag så tillbaka här, och det var trevligt att kunna tillbringa åtminstone lite tid också med familjen och alla de göromål som följer med denna.

Men nu är det förberedelser för den kommande veckan som gäller. Och den lovar att bli hektisk.

I morgon tar jag emot min rumänske kollega Titus Corlăţean för överläggningar och lunch, och vi kommer att ha åtskilligt att diskutera.

Under morgondagen börjar det också att anlända olika delegationer för mötet med Arktiska Rådet i Kiruna på tisdag kväll och onsdag.

Till dem som kommer hör Canadas minister för arktiska frågor Leona Aglukka även om hon senare på kvällen far vidare i riktning Kiruna.

På kvällen har så Annie Lööf, Ewa Björling och jag gemensam stor middag på UD med en rad företrädare för det svenska näringslivet.

Gunilla Carlsson skulle egentligen också ha varit med, men har fått åka till New York för arbetet med sin FN-panel.

Vi vill informera om vad vi gör på olika sätt för att underlätta för svenska företag runt om i världen – det är en viktig del av UD:s och regeringens arbete – och lyssna på de synpunkter de kan ha.

Ewa och jag har ju en del intryck från Afrika i detta avseende, och Annie är just tillbaka från en viktig resa i Brasilien. Tillväxtmarknaderna är viktiga för Sverige.

Tisdag morgon tar jag så mot USA:s utrikesminister John Kerry på Arlanda, och sedan blir det överläggningar på UD och Rosenbad med först mig och sedan statsministern.

Det är andra gången på kort tid som vi har besök av en amerikansk utrikesminister i Stockholm.

Men på eftermiddagen hastar jag upp till Kiruna bl a för att ta emot Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov när han landar.

För honom är Kiruna känd mark. För något år sedan var han ju vår gäst där uppe i samband med Barentsrådets ministermöte.

På kvällen blir det så informell middag med de åtta ministrarna från ministrarna från Arktiska Rådets medlemsstater.

Onsdagen är så det formella mötet, och det äger rum på förmiddagen i fina Stadshuset i Kiruna.

När det är över blir det mer informellt lunch nere i den väldiga gruvan – på nivån 540 meter ner – och sedan om vädret tillåter utflykt med helikopter.

Och så på kvällen middag för alla i anslutning till världsberömda Ishotellet i Jukkasjärvi. Kanske inte den allra bästa årstiden för ishotellet, men det är alltid vackert där i alla fall.

För min del fortsätter sedan veckan på torsdag i Bryssel med olika informella diskussioner i transatlantisk krets, men på fredag är jag via Köpenhamn tillbaka för att ha en studentafton på Akademiska Föreningen i Lund.

Där har jag förvisso varit förr – och Fredrik Reinfeldt var där förra veckan – men det brukar alltid vara stimulerande.

Jag ser att den utlysts under temat Eurovision, och på fredag är det ju dags för Eurovisionsschlagerfinal i Malmö.

I anslutning till denna har jag dessutom bjudit EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton till Sverige för överläggningar i olika frågor.

En hel del av de frågor vi kommer att diskutera i början av veckan med John Kerry och Sergey Lavrov kommer jag då att fortsätta att diskutera med Catherine Ashton.

Så det blir att göra under de kommande dagarna.

I tre olika sammanhang kommer jag att stå värd för tio besökande utrikesministrar eller motsvarande.

JOHANNESBURG: Det blev intressanta sista timmar i Kapstaden tidigare i dag innan det var dags att antända den långa resan hem.

Och den har nu efter en två timmars flygning tagit mig till Johannesburgs internationella flygplats. Härifrån bär det lite senare vidare genom natten den långa vägen till Europa.

Tidigare i dag spenderade jag en del tid med Kofi Annan för att diskutera såväl olika möjligheter i Afrika som aktuella utmaningar på den internationella scenen.

Vi har vid det här laget känt varandra rätt länge, och har aldrig svårt att finna förenande ståndpunkter i olika frågor.

Och frågor finns det förvisso.

Han följer mycket nära försöken att få igång en politisk process i Syrien, och vi diskuterade kring de möjligheter som nu kan finnas efter de senast samtalen i Moskva.

Nu lämnar jag strax detta fascinerande land med dess lika fascinerande dom komplicerade historia.

I förgår var det nitton år sedan Nelson Mandela installerades som Sydafrikas president i den historia förändring som innebar att det förhatliga apartheid-systemet avskaffade och landet utvecklades till en genuin demokrati.

Det var kulmen på en lång process som i sina detaljer är lärorik.

Det internationella trycket på Sydafrika betydde förvisso mycket, men till detta kom att systemet hel enkelt inte fungerade, och gradvis kom detta att leda till en serie av hemliga samtal dels mellan företrädare för den hårdföra boer-filosofin och från förbjudna rörelsen ANC och dels direkt mellan regimen och den fängslade Nelson Mandela.

Under en period på fyra-fem år pågick detta, intill FW de Klerk i slutet av 1989 tog över som landets president, i februari 1990 höll sitt historiska tal, gav Nelson Mandela hans frihet och inledde de förhandlingar om en demokratisk övergång som gav dem bägge Nobels fredspris 1993.

Den internationella situationen betydde nog också en del. Detta var den sovjetiska förändringens år, och det gick inte längre att se ANC som något slags sovjetiskt instrument på det sätt regimens interna och externa propaganda ditintills ofta gjort.

Men medan Gorbatjov kom att tveka på vägen, förde De Klerk processen till dess logiska och demokratiska slut.

En förutsättning var självfallet också den genuina statsmannaövertygelse som ju kom att vägleda Nelson Mandela.

När man läser berättelserna om de olika hemliga mötena som ledde fram till den historiska förändringen noteras det alltid vilket intryck personligheten Nelson Mandela gjorde.

Och så var det förvisso.

Jag minns väl inte minst middagen med honom och FW de Klerk i Stockholm i december 1993.

De hade fått sitt Nobel-pris och gemensamt talade vi om den för dem bägge inte alldeles enkla väg som hade lett till detta.

De företrädde en regim och en organisation som sett varandra som totala fiender att bekämpa mer väpnad makt, men hade samtidigt insett att den vägen aldrig skulle kunna leda framåt, och därför gått in i en politisk process som steg för steg fört dem samman.

Och det som hände i Sydafrika under dessa år var utomordentligt historiskt.

Nelson Mandela tillhör tveklöst vår tids allra största gestalter.

I dag är han en gammal man, och snart kommer den tid nr han inte längre finns.

Vad detta kommer att betyda för Sydafrika återstår att se.

Biskop Desmond Tutu skrev i dagarna en betraktelse som berömde mycket som uppnåtts under dessa år, men samtidigt uttryckte en tilltagande bitterhet över mycket annat.

Och han förklarade att han nu inte längre skulle komma att rösta på ANC.

Det är lätt att peka på problemen i Sydafrika. Samtidigt är detta kontinentens vitalaste demokrati och starkast ekonomi. Och samhällets mångfald borde kunna utgöra en styrka för framtiden.

Samtidigt växer det övriga Afrika sig allt starkare.

Och det krävs ingen större lyhördhet för att uppfatta att ett land som t ex Nigeria tycker att Sydafrika borde bereda mer plats också för dem.

Landets relativa position i Afrika förändras ju när de övriga länderna successivt växer sig allt starkare.

Kofi Annan i dag på förmiddagen sade till mig att det var Afrika som var framtiden. Jag sade att att det förvisso är så att Afrika är en allt viktigare del av framtiden.

Men den nya afrikanska tillförsikt och optimism jag mött under mina dagar här inger förvisso hopp för framtiden.

KAPSTADEN: Det har varit intensiva dagar här både med diskussionerna på World Economic Forums stora Afrika-möte och med olika bilaterala samtal med företrädare såväl gör Sydafrika som för en rad andra länder.

Och det faktum att vi är fem svenska statsråd här har självfallet uppmärksammats stort.

Fast när jag skriver detta är i bara fyra, eftersom Birgitta Ohlsson för ett par timmar sedan lämnade för att fara vidare till Harare i Zimbabwe.

Åtskilliga av våra samtal här har ju handlat om utvecklingen i det landet.

Men det har varit den ekonomiska utvecklingen i denna del av världen som varit i fokus.

Och med ett påtagligt optimistiskt anslag.

Via Twitter här till höger har jag ju länkat till en del som ger siffror och fakta om detta.

Ett avgörande problem är fortfarande den bristande ekonomiska integrationen i Afrika.

Handeln mellan dess olika länder svarar bara för ca 12% av den totala handeln, medan motsvarande siffra för Europa är ca 65% och för det växande Asien i storleksordningen 40%.

Här är potentialen för förbättringar mycket stor. Det kräver såväl investeringar i infrastruktur som att man river spärrar och hinder i form av byråkrati och regleringar.

Transporter är mycket dyra i Afrika, och det tar ofta lång tid att passera de olika gränderna. Detta begränsar kontinentens ekonomiska möjligheter på ett mycket påtagligt sätt.

Positivt från diskussionerna med kontinentens olika politiska ledare och ekonomiska aktörer här är dock den breda samsyn dom finns i analysen och därmed också enighet om vad som faktiskt behöver göras.

Att mycket av detta sedan är enklare sagt än gjort är självklart. Investeringar i infrastruktur kommer att kräva enorma belopp, men när kontinenten nu växer med 5-6% kommer möjligheterna att få fram de beloppen självfallet att öka.

Snart tar konferensen slut, och åtskilliga av mina kollegor vänder hemåt.

Själv stannar jag ytterligare ett natt för en del möten i morgon, bl a med Kofi Annan såväl om den intressanta rapport som han presenterade hör i dag som om andra frågor.

Samtalsämnen brukar inte saknas.

Mitt fokus dessa dagar här nere har självfallet först och främst varit på den afrikanska utvecklingen, men det innebär inte att det saknas andra utmaningar.

Utvecklingen i och kring Syrien kan möjligen ha gått in i en ny fas efter samtalen mellan USA:s John Kerry och Rysslands president Vladimir Putin för några dygn sedan.

Det närmande som där skedde måst föras vidare, och det är viktigt att man på bägge sidor bortser från de olika störningsmoment eller delade meningar i mindre centrala frågor som finnas.

Men till dessa frågor kommer jag att återkomma tydligare när jag under helgen återvänder hem till Stockholm.

KAPSTADEN: Det tog hela denna dag från synnerligen arla morgon till sen afton att ta sig ner till södra halvklotet och hit till Afrikas allra sydligaste del.

Här ligger den dramatiska Goda Hopps-udden, även om den afrikanska kontinentens allra sydligaste punkt faktiskt ligger en liten bit längre åt väster.

Flygningen från Amsterdam tog elva timmar, och gav rikliga möjligheter att gå igenom sådant som man inte hunnit med på ett tag, bortsett från allt som har just med Afrika att göra.

Och nu har vi fem statsråd så strålat samman här i Kapstaden för diskussioner dels på World Economic Forum och dels separat här under de kommande två dygnen.

De har ju under de senaste dygnen besökt Etiopien, Nigeria och Angola – jag skulle dessutom ha varit i Ghana – och jag ser fram mot att höra deras intryck.

I morgon bitti börjar vi gemensamt dagen med överläggningar med Sydafrikas utrikesminister, finansminister, handelsminister och planeringsminister.

Och det visar ju bredden av vårt samarbete med detta land.

Den sydafrikanska ekonomin utgör ju fortfarande ca en tredjedel av den samlade afrikanska ekonomin söder om Sahara, och landet är en viktig både politisk och ekonomisk partner för oss i en rad olika avseenden.

Vår turism hit är omfattande – Kapstaden är faktiskt den största turistdestinationen i hela Afrika söder om Sahara – och den svenska aptiten på sydafrikanska viner är ju betydande.

Flygvapnet här flyger Gripen-flygplan, och alldeles nyligen var de insatta i samband med afrikanska ansträngningar att stabilisera situationen i andra delar av kontinenten.

Men efter denna överläggning med Sydafrika börjar så de bredare diskussionerna med fokus framför allt på den ekonomiska utvecklingen i Afrika.

Deltagandet är imponerande.

Jag hör på TV nu i kväll att man räknar med att 23 stats- och regeringschefer från olika afrikanska länder kommer att vara här. Men från Europa är det mycket tydligt Sverige som dominerar.

Efter några svåra decennier har ju åren efter ca 2000 visat en betydligt mer positiv utveckling för Afrika, och tillväxtsiffrorna här har tidvis varit högre än i de asiatiska ekonomierna.

I mitten av förra decenniet blev flödet av privata investeringar till kontinenten större än flödet av bistånd, och sedan dess har det växt till att nu vara dubbelt så stort.

En del av dessa handlar förvisso om investeringar i kontinentens råvaror, men när jag läser de bedömningar som stora institutionella investerare nu gör handlar det faktiskt än mer om den snabbt växande medelklass som börjar göra sig allt mer gällande även här.

Viktigt för denna utveckling har varit serien av ekonomiska reformer i en rad afrikanska länder. Även om mycket förvisso återstår, har förbättringarna varit påtagliga.

Och samma sak måste sägas om den politiska utvecklingen.

I dag hålls mer eller mindre väl fungerande val i huvuddelen av de afrikanska länderna, och det var förvisso inte fallet för några decennier sedan.

Gemensamt agerar de afrikanska länderna bestämt när det finns tendenser till kupper eller annat för att sätta dessa demokratiska processer ur spel.

Afrika regeras helt enkelt bättre än tidigare, och det har möjliggjort också en bättre ekonomisk utveckling.

En faktor som påpekas i många studier är betydelsen av nya teknologier, och då inte minst mobil telefoni.

I stora delar av Afrika kommer man att gå från praktiskt taget ingen telefoni alls till de modernaste möjligheterna, och detta har också lett till en snabb utveckling av olika mobila tjänster.

Mobila finansiella tjänster i Kenya är ett uppenbart exempel, som har betytt mycket ute på en landsbygd där man tidigare mest hade tillgång till mycket lokala marknader, men det finns också många andra.

Och här har självfallet också svensk teknologi varit betydelsefull.

Men mycket återstår självfallet.

Behovet av investeringar i infrastruktur är ofta enormt. Handeln mellan olika afrikanska länder är fortfarande blygsam. Korruption och byråkrati är förvisso fortfarande betydande utmaningar.

Och självfallet finns det områden där det fortfarande är de akuta politiska konflikterna som dominerar.

Sverige har ett långt engagemang för Afrika inte minst när det gäller utvecklingsbistånd, och det förblir självfallet viktigt.

Men vår avsikt med denna resa är dels att bredda bilden av Afrika hemma, och dels att bredda vårt samarbete med ett Afrika som under kommande decennier med all sannolikhet, om än från en låg bas, kommer att tillhöra de snabbast växande delarna av den globala ekonomin.

STOCKHOLM: Arbetsdag i faktiskt lite lugnare tempo än vanligt bakom skrivbordet på Gustaf Adolfs torg.

Försvarsminister Karin Enström var tillbaka från besök på svenska utlandsinsatser i Afghanistan, Mali och Djibouti och vi fick möjlighet att talas vid om den kommande inriktningen i dessa och andra avseenden.

Och Fredrik Reinfeldt hade besök av Europeiska Rådets ordförande Herman Van Rompuy innan han hastade iväg till Lund och klassisk statsministerafton på Akademiska Föreningen där.

Jag lider under mitt dåliga samvete att jag inte varit där på ett bra tag.

Många trevliga minnen – och spännande meningsutbyten.

Och så olika samtal inför ministermötet med Arktiska Rådet i Kiruna under den kommande veckan.

En salig blandning av logistik och politik. Och betydande osäkerheter i bägge dessa avseenden.

Men att Arktiska Rådet blivit en allt viktigare organisation under dessa två år är alldeles uppenbart. Intresset för vad vi gör växer mycket snabbt. Och det i allt väsentligt på mycket goda grunder.

Tidigt – mycket tidigt – i morgon bitti lämnar jag så Stockholm för att efter åtskilliga timmar landa i Kapstaden den allra sydligaste delen av Afrika.

Och där skall Anders Borg, Gunilla Carlsson, Ewa Björling och Birgitta Ohlsson redan vara på plats för våra diskussioner om den afrikanska framtiden.

Med undantag för när hela regeringen åkte över till Finland för gemensamt sammanträde med dess regering i samband med Märkesåret 2009 är det den största samlade koncentrationen av statsråd utanför landets gränser som jag kan erinra mig.

Vi vill vara en partner för det nya Afrika.

Och det kräver också ett politiskt engagemang.

Därför åker också jag till Sydafrika i morgon.

STOCKHOLM: Denna dag skulle jag egentligen ha varit i Ghana i samband med den resa i Afrika som ett antal ministrar gör, men i stället stannade jag i Stockholm för olika genomgångar inför mötet med Arktiska Rådet i Kiruna nästa vecka.

De arktiska frågorna har ju tilldragit sig ett större och större intresse under de senaste åren, och mötet i Kiruna kommer att bli viktigt från många utgångspunkter.

Tiden i Stockholm i dag har också gett mig möjlighet att gå igenom ett antal andra frågor som vi försöker att föra mot avgörande.

Och jag fick också möjligheten till en mer ordentlig genomgång av olika aspekter på den allt mer alarmerande utvecklingen i och kring Syrien.

Det handlade bl a om möjliga motiv till de relativt omfattande till de relativt omfattande anfall som Israel förefaller att ha gjort i omedelbar anslutning till Damaskus under de senaste dygnen.

FN:s generalsekreterare tillhör ju dem som uttryckt oro för vad denna utveckling kan komma att innebära.

Den tanke vi förde fram i anslutning till mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg om en särskild resolution i FN:s säkerhetsråd enbart inriktad på rätten till humanitärt tillträde till olika områden rör sig bara ytterst långsamt framåt.

Det är beklagligt.

De politiska motsättningarna i fråga om Syrien är fortfarande betydande, men man tycker att det borde vara möjligt för FN:s säkerhetsråd att enas om en kort resolution om den internationella humanitära rätten.

Men arbetet fortsätter.

Sedan utbröt ju ett tidvis underhållande litet mediaspektakel i dag.

Det var Ekot som vill intervjua mig förra veckan i en fråga.

Men på valborgsmässoafton kom jag hem sent från Mongoliet, och sedan blev det första maj och sedan blev det nordiskt utrikesministermöte.

Där var det i och för sig stor pressträff om både det ena och det andra, men utan att Ekot kom.

Och sedan blev det helg.

När jag såg på Twitter i dag att Ring P1 ville att man skulle ringa i just denna fråga gjorde jag faktiskt det.

Därmed utbröt en betydande mediakalabalik där den ena redaktionen på samma företag tydligen ansåg sig förfördelad av en annan.

Ojojoj.

Och jag fick i direktsändning på eftermiddagen för en tredje redaktion på samma företag förklara att så inte alls hade varit fallet, utan att jag faktiskt bara svarat på en uppmaning på Twitter att ringa Ring P1.

Så nu har jag i denna fråga denna dag talat med tre olika redaktioner i tre olika program på samma företag.

Om det fört dessa frågor i sak framåt är väl mer tveksamt.

Men frågor om nedrustning på kärnvapenområdet är viktiga.

Jag tror knappast att de förs framåt genom allmänna krav på ”förbud”. Trots vad Ekot påstår är det inte heller sådana krav som förs fram.

Utan det krävs ett målmedvetet arbete som faktiskt också kräver att man tas på allvar av de stater man vill försöka att påverka.

Vi är tydligt engagerade på flera fronter, men tre bör nämnas särskilt.

En är att få så många stater att ratificera avtalet om totalt förbud för kärnvapenprov – det s k CTBT-avtalet – att detta rent juridiskt träder i kraft.

Och här har vi genom idoget arbete i samarbete med främst Mexico lyckats att föra frågorna några steg framåt.

Men än återstår självfallet betydelsefulla steg.

En annan är att få in frågan om de s k taktiska eller icke-strategiska kärnvapnen i förhandlingarna mellan främst USA och Ryssland.

Det har sin särskilda betydelse för oss genom att delar av dessa finns i vårt omedelbara närområde.

Och här har vi arbetat tillsammans med bl a Polen.

Frågan är komplicerad på många plan, och kommer att kräva arbete under betydande tid framöver om resultat skall kunna nås.

Bra vore om så många som möjligt av dessa vapen kunde dras tillbaka till ett mindre antal centralt belägna förråd och inte finnas i anslutning till operativa förband.

Och den tredje frågan rör förhandlingarna med Iran om dess nukleära program.

Skulle det vara möjligt med framsteg på dessa tre områden skulle detta självfallet inte innebära att alla kärnvapen omedelbart försvann ur vår värld.

Den ambitionen kan bara förverkligas steg för steg under en längre tid, och jag tror egentligen bara att den kan föras framåt om det går att visa att de säkerhetsutmaningar som vid olika tidpunkter lett olika stater till att skaffa dessa vapen kan hanteras på betydligt bättre sätt.

Det handlar om en mer realistisk, men kanske något mindre moraliserande, ansats i dessa frågor.

Och den historiska erfarenheten visar att det är den väg som kan leda till framsteg.

Steg för steg mot en bättre värld.

STOCKHOLM: Helgen lider mot sitt slut, och det är dags att börja att fokusera på veckan som kommer.

Och den är den planerade Afrika-veckan för Sveriges regering.

Fem statsråd på samordnade resor som vill fokusera på det växande och positiva Afrika.

Oftast är det problemen och utmaningarna som står i centrum för vår uppmärksamhet. Mali och östra Kongo är bara två exempel.

Men då finns det en risk att vi glömmer bort det nya som nu börjar att bryta fram.

Tanken var att vi skulle resa till lite olika destinationer, men alla stråla samman i Kapstaden på World Economic Forums stora Afrika-möte där mot slutet av veckan.

Jag var ju på motsvarande möte i Addis Abeba för ett år sedan och följde dess diskussioner – även om jag ju då också hade viktiga bilaterala frågor på agendan.

Nu är det Anders Borg och Gunilla Carlsson som börjar i Etiopien för att se på dess utveckling. Förvisso inte utan sina problem, men dock en snabbt växande afrikansk makt av allt större betydelse. Det kan vi inte ignorera.

Och därefter Nigeria. Utan tvekan ett land på mycket stark frammarsch, om än även det med betydande utmaningar.

Min plan var att åka först till Ghana – fungerande demokrati och vår tredje största exportmarknad i Afrika – för att sedan komma till Nigeria och fortsätta till Sydafrika.

Men så blir det dessvärre inte.

Andra frågor, inte minst inför Arktiska Rådet veckan efter denna, tvingar mig att avstå från Ghana och Nigeria just nu, och jag ansluter i stället i Kapstaden för diskussionerna där torsdag morgon.

Ewa Björling kommer då att ha hunnit med också Angola, och Birgitta Ohlsson kommer därifrån att fortsätta till Zimbabwe.

Och jag kommer att träffa mina kollegor från såväl Ghana som Nigeria i Sydafrika och där diskutera när mitt besök i deras länder nu kan äga rum.

Här hemma kommer det inte att saknas uppgifter.

Situationen i Syrien ter sig nu allt mer komplicerad, och de israeliska attackerna har tillfört situationen i regionen ytterligare ett komplicerande element.

I morgon är USA:s utrikesminister Kerry i Moskva och Irans utrikesminister Salehi i Amman och det kommer förvisso inte att saknas samtalsämnen.

Risken för att konflikten blir allt mer regionaliserad och allt mer sekteristisk blir allt tydligare och allt allvarligare.

Då får diplomatin inte vara handlingsförlamad, eller stå främmande för de möjligheter som fortfarande kan finnas för en politisk lösning.

I kväll är det dags för Stefan Löfven (S) att ge besked:  

*Hur leder 30 miljarder kronor i skattehöjningar till fler jobb?

* Hur leder ökade anställningskostnader med upp emot 40 000 kronor per anställd ung till lägre ungdomsarbetslöshet?  

* Vilka av Miljöpartiets och Vänsterpartiets skattehöjningar på mellan 30 och 90 miljarder kronor är Socialdemokraterna beredda att lägga till sina egna?

Som en liten, öppen, ekonomi påverkas Sverige av utvecklingen i omvärlden. Kraften i den internationella krisen, den värsta sedan 1930-talets depression, gör att Sverige, sett till Finansdepartementets prognos väntas ha en period från 2008 om minst nio år med lågt resursutnyttjande.

Klarat sig bättre än de flesta

Trots detta har Sverige klarat krisen bättre än de flesta jämförbara länder. Sverige har bland Europas starkaste offentliga finanser och vår skuldsättning är låg. Långtidsarbetslösheten är bland den lägsta i Europa. När andra länder tvingas till nedskärningar kan Sverige, tack vare Alliansens ansvarsfulla politik skjuta in mer energi i ekonomin genom höstbudgetens 23 miljarder kronor i kraftfulla satsningar på infrastruktur, forskning, bättre företagsklimat och ungas jobbchanser.

När internationella bedömare beskriver Sverige ser de ett samhälle som håller ihop med starka välfärdssystem och några av världens allra jämnast fördelade inkomster. Genom en tydlig arbetslinje har 200 000 fler jobb kunnat skapas.

Vid en svag internationell konjunktur riskerar unga att drabbas allra hårdast på arbetsmarknaden. Alliansregeringen satsar därför i samband med den ekonomiska vårpropositionen på 12 400 extra utbildnings- och praktikplatser under 2013 och 2014 samt ett långsiktigt arbete med arbetsmarknadens parter för att öka sysselsättningen och sänka trösklarna till jobb, främst för unga.  

Hotar jobben

Mot det står fyra olika alternativ som samtliga hotar jobben. Socialdemokraterna talar gärna om lägre ungdomsarbetslöshet men trots det vill de och Vänsterpartiet göra det betydligt svårare att anställa unga. Med fördubblade sociala avgifter för unga ökar företagens anställningskostnader med upp emot 40 000 kronor per ung anställd, vilket hotar jobbet för över tiotusen unga. Jobben hotas ytterligare av Socialdemokraternas förslag om höjd bolagsskatt och fördubblad restaurangmoms.

Stefan Löfven leder ett 30-procentsparti. Men han vägrar konsekvent att tala om hur han tänker skapa ett regeringsunderlag för sina politiska löften. Han måste ge besked om hur han ställer sig till Miljöpartiets och Vänsterpartiets kravlistor och skattehöjningar på mellan 30 och 90 miljarder för att ärligt kunna svara på väljarnas frågor om vad en röst på Socialdemokraterna faktiskt innebär. Ett och ett halvt år före valet 2006 hade Alliansen redan presenterat ett gemensamt samarbete, i dag har Stefan Löfven inte ens bjudit in till förhandlingar. Under Jonas Sjöstedts förstamajtal ställde han skarpa ultimatum kring ett regeringssamarbete och Miljöpartiet har till skillnad från V och S insett att fördubblade sociala avgifter för unga är skadligt för jobben.  

Alliansen har påbörjat arbetet på vår åttonde gemensamma budget. Stefan Löfven har långt kvar till att kunna forma en första.

Anna Kinberg Batra (M)

Johan Pehrson (FP)

Anders W Jonsson (C)

Emma Henriksson (KD)

Alliansens gruppledare i riksdagen

I veckan samlas världsledande aktörer inom näringsliv, politik, forskning och det civila samhället i Kapstaden, Sydafrika till World Economic Forum on Africa. Att vi är fem svenska ministrar som deltar i mötet skickar en tydlig signal om Sveriges intresse för den positiva utvecklingen i Afrika och vår önskan att stärka och utveckla relationerna. I fokus för WEF är förutsättningarna för att upprätthålla den starka afrikanska utvecklingen och tillväxten. Vi kommer att diskutera hur politiker och näringsliv kan bidra till att stärka förutsättningarna för en god och hållbar ekonomisk utveckling samt betona vikten av demokrati och politiska reformer. För att öka tillväxten och minska fattigdomen behöver Afrika fortsätta att främja handel. Det är också nödvändigt att fortsätta genomföra strukturreformer och investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning, men också välja en politik med fokus på demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Den globala finans- och skuldkrisen är nu inne på sitt femte år. Svag internationell konjunktur påverkar Sveriges öppna och exportorienterade ekonomi. Europa, USA och Japan brottas med svag tillväxt och försvagade statsfinanser. Samtidigt håller ett nytt Afrika på att växa fram, vilket återspeglas i stadig ekonomisk tillväxt i flertalet afrikanska länder.

Tillväxten är hög i många afrikanska länder– i genomsnitt 5 procent för hela Afrika söder om Sahara de senaste 15 åren. Även i år räknar IMF med att fler än 15 länder växer med mer än 6 procent. Sju länder i Afrika väntas växa snabbare än Kina. Sveriges handel med Afrika har vuxit och kommer att växa snabbt åren framöver

Även om svält , diktatur och ofrihet fortfarande är vardag för miljoner afrikaner, så har andelen extremt fattiga minskat på kontinenten. Även flera sociala indikatorer pekar på att utvecklingen i många länder går åt rätt håll även om vägen mot en hållbar utveckling alltjämt är lång.

Samtidigt behövs ökade finansiella flöden till regionen, bristen på investeringar är enorm. Omfattande investeringar krävs i sektorer som infrastruktur och för omvandling av jordbruket. En bidragande orsak till den starka tillväxttakten under senare år har varit utvecklingen på teknikområdet och den explosionsartade tillväxten inom mobil telefoni. Detta har gjort det lättare för människor att inhämta information om så vitt skilda frågor som tillgänglighet på sjukvård och aktuella jordbrukspriser för vissa råvaror. I flera afrikanska länder har mobila banksystem lanserats, där fattiga kan skaffa ett sparkonto och få tillgång till lån, genom att ansöka med mobiltelefonen.

Att tillväxten varit starkare beror också till del på den ekonomiska politiken. Den offentliga skuldsättningen i Afrika ligger i genomsnitt på ca 35 procent av BNP. Delvis beror det på skuldavskrivningar, men underskotten har också varit begränsade och uppgår i år till i genomsnitt ca 2 procent. På flera håll genomförs också viktiga strukturreformer för ökad konkurrens vilket möjliggör högre tillväxt. Teknologiska framsteg har också bidragit till den positiva utvecklingen.

Afrikas framtid är till stor del kopplad till dess unga och växande befolkning. Enligt FN:s beräkningar kommer Afrikas befolkning att fördubblas till 2050. Då kommer nästan var femte människa i världen att leva på den afrikanska kontinenten. Det blir en utmaning att skapa utbildnings- och arbetstillfällen till den stora unga befolkningen. Om detta inte kan ske riskerar den demografiska puckeln att skapa politisk och social oro. Samtidigt kan potentialen inte överskattas.

Andra länder, inte minst Kina och andra BRIC-länder, sätter allt mer fokus på den afrikanska kontinenten. För oss är det självklart att Sverige och EU ska ligga i framkant i denna utveckling både vad gäller handel och bistånd. Ett demokratiskt och ekonomiskt starkare Afrika är bra för Sverige. Förutsättningarna är goda för en fortsatt positiv utveckling.

Sverige har intresse av att stödja och ta fasta på de positiva utsikterna. Sverige har historiska och mångfacetterade band med många afrikanska länder. Det utgör en god grund för ett förstärkt och breddat framtida samarbete.

Listan med exempel på tidigare samarbeten mellan Sverige och afrikanska länder kan göras lång. Historiskt betingade relationer med Afrika behöver utvecklas, , ges ökad bredd och kraft om det svenska inflytandet ska stärkas och uthålliga förbindelser byggas.

Sverige fortsätter att spela en viktig roll som biståndsgivare. Det samlade biståndet uppgår till 1 procent av Sveriges bruttonationalinkomst, ett mål som ligger fast också framöver. Mellan 2006 och 2012 ökade biståndet från 28 miljarder kronor till närmare 36 miljarder kronor. Det direkta biståndet till Afrika, vid sidan av Sveriges växande stöd för multilaterala organisationer, har ökat från 6,5 miljarder kronor till 8 miljarder kronor under samma period.

God demokratisk utveckling, mer makt åt kvinnor och respekt för mänskliga fri- och rättigheter är den väg afrikanska länder måste välja. Detta stödjer den svenska regeringen genom vår biståndspolitik. Och även om vissa framgångar går att skönja i kampen mot diktatur, korruption och ofrihet är det en lång resa kvar innan kontinentens samtliga diktaturer bytts ut mot stabila demokratier.

Sverige är en trovärdig partner i många afrikanska länder, som står upp för principer, värderingar och intressen, men som också utgör ett exempel. Det ger oss möjligheter att ta ett vidare ansvar för att flytta fram positionerna vad gäller EU:s politik gentemot Afrika. Det gagnar oss själva, det främjar strävan mot fred, frihet och försoning i världen och det kan bidra till en demokratisk och hållbar utveckling.

Våra relationer med länder i Afrika tar avstamp i ett Afrika som förändras. En central utgångspunkt är att demokrati, investeringar, frihandel och värderingsstyrt bistånd är centrala för utveckling. Ett viktigt syfte med den svenska regeringens politik och med vår resa är att bredda kontaktytorna mellan Sverige och länder i Afrika samt att främja såväl svenska som afrikanska intressen och samarbeten för ömsesidig nytta. Engagemanget inom utrikes- och säkerhetspolitiken, handelspolitiken och biståndspolitiken vävs samman till en allt mer sammanhållen helhet. På så sätt kan vi också i någon utsträckning bidra till att Afrika tar full och aktiv del i det internationella politiska och ekonomiska samarbetet.

Sverige och EU behöver gemensamt stärka, förnya och modernisera våra förbindelser och förväntningar på samverkan med ett Afrika i förändring. Den svenska regeringen kommer att fortsätta vara en långsiktig partner till afrikanska länder för tillväxt, demokrati och hållbar utveckling. Vi ser fram emot att fördjupa vår förståelse och få breddade perspektiv genom vårt deltagande i World Economic Forum on Africa. Temat för mötet är ”Delivering on Africa’s Promise”. Det är bara afrikanska aktörer som kan säkerställa att utvecklingen går vidare framåt. Afrika förändras. Det ligger tydligt i Sveriges intresse att fortsätta som samarbetspartner och medspelare.

Carl Bildt (M), Utrikesminister 
Anders Borg (M), Finansminister 
Gunilla Carlsson (M), Biståndsminister 
Ewa Björling (M), Handelsminister 
Birgitta Ohlsson (FP), EU- och demokratiminister

Den ekonomiska krisen i vår omvärld slår mot jobben i Sverige och arbetslösheten är alltför hög. Men trots krisen och en utdragen lågkonjunktur har sysselsättningen ökat med drygt 200 000 personer och utanförskapet minskat med drygt 200 000 personer mellan 2006 och 2012. Vår politik har gett låg- och medelinkomsttagare mer i plånboken.

Oppositionens recept är att lägga tunga skattebördor på företagen som skapar jobben. Socialdemokraterna föreslår införande av lastbilsskatt, höjd bolagsskatt och fördubblingar av restaurangmoms och av arbetsgivaravgifterna för unga. Totalt 30 miljarder kronor i höjda skatter som kommer att drabba vanliga människor. Som ska finansiera stora satsningar på bidrag. Det skulle göra det mindre lönsamt att arbeta och att driva företag. Det vore skadligt, särskilt i det svaga konjunkturläge som nu råder.

I stället behöver vi fortsätta att förstärka jobbpolitiken, genom att öka drivkrafterna till arbete och underlätta människors inträde på arbetsmarknaden. Vi behöver även en fortsatt företagsvänlig politik, satsningar på utbildning, forskning, innovation och infrastruktur. Utrymmet för det prövas i höstens budgetproposition.

Sverige ska fortsätta vara ett av världens mest framstående kunskaps- och forskningsländer. Skolan ska ge alla elever grundläggande kunskaper för att få ett jobb eller för att studera vidare. Skolan är avgörande för att vi ska ha likvärdiga möjligheter för alla elever, oavsett bakgrund. Vi tog över efter en lång tid med sjunkande resultat. Arbetet med att reformera skolan tar tid, men är avgörande för att vi ska återupprätta kunskapslinjen.

Vi har kommit en bit på väg, men vi behöver gå vidare med fler insatser för att höja studieresultaten så att alla elever når kunskapsmålen, öka den nationella likvärdigheten, stärka läs- och skrivförmågan samt kunskaperna i matematik och naturvetenskap. Vi vill fortsätta vår satsning på att öka läraryrkets status och attraktivitet. Vi ska kunna locka de bästa personerna till läraryrket. Det är viktigt för att höjda kunskapsresultat i skolan. Oppositionspartierna å sin sida har helt olika syn på skolan, till exempel i en så avgörande fråga som betyg i skolan. Och Socialdemokraterna satsar fyra gånger så mycket på bidrag som på utbildning.

Människor i Sverige har i dag ingen chans att veta hur ett alternativ till alliansen skulle se ut. Ska till Socialdemokraternas 30 miljarder kronor i skattehöjningar läggas Miljöpartiets dryga 13 miljarder i bensin- och miljöskatter? Och Vänsterpartiets återinförande av fastighetsskatten? Medan vi i alliansen presenterar en gemensam politik och en gemensam väg framåt, rör sig oppositionens partier allt längre ifrån varandra. Miljöpartiet har nu, till skillnad från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, accepterat halveringen av arbetsgivaravgifter för unga.

Vi i alliansen är tydliga. Vi ska möta väljarna med ett gemensamt valmanifest, gemensamma mål och en gemensam plan för Sverige. Vi gör det för att vi anser att väljarna har rätt att få veta vilken politik som blir verklighet om vi får förnyat förtroende.

Inför kvällens partiledardebatt har vi därför tre frågor till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet:

1. Hur skapas fler jobb fler jobb när ni chockhöjer skatten för dem som ska anställa och samtidigt gör det mindre lönsamt för människor att jobba?

2. Hur ska en skola med mindre kunskapsinriktning och mindre uppföljning ge eleverna de grundläggande kunskaper de behöver?

3. Varför ger ni inte besked om vad ni vill och vem ni vill samarbeta med?

Fredrik Reinfeldt, M är statsministeroch partiledare

Jan Björklund, FP är utbildningsminister och partiledare

Annie Lööf, C är näringsminister och partiledare

Göran Hägglund, KD är socialminister och partiledare

STOCKHOLM: Vädergudarna var sannerligen på vår sida under det nordiska utrikesministermötet i Sandhamn i går, och vi fick en vacker båttur genom skärgården in till Nybroviken och det väntande pressmötet där.

Och det kom att domineras av den ”inspektion” som ryska myndigheter nyligen gjort vid det nordiska informationskontoret i Kaliningrad.

Sannolikt är detta en del i den våg av ”inspektioner” och liknande som vi nu ser mot olika delar av det civila samhället i Ryssland med stöd av den nya lag som antagits.

Mot denna har vi reagerat tidigare, och vi kommer nu i Moskva att framföra vår djupa förvåning över att detta nu också drabbar det Nordiska Ministerrådets informationskontor.

Men viktigast i Sandhamn var diskussionerna kring IPI-rapporten om våra nordiska länders position i FN.

Uppenbart är att vi behöver en viss verklighetsanpassning.

Rapporten är mycket tydlig på den punkten, och vi hade en mycket bra diskussion kring den också.

Det finns anledning att vara kritisk mot den omfattning som olika kampanjer för att vinna röster vid val till t ex FN:s säkerhetsråd numera fått.

Och en hel del av de metoder som används är knappast förenliga med de etiska regler som vi nog vill skall styra nordiska länders uppträdande. Det hindrar dock inte att de kan vara effektiva.

Till allt detta kommer vi att ha anledning att återkomma.

Såväl i Sandhamn som på en efterföljande diskussion som Finlands Erkki Tuomioja och jag hade på Finska Institutet samtalade vi om det säkerhetspolitiska samarbetet och våra deltagande i olika fredsbevarande operationer runt om i världen.

Det säkerhetspolitiska samarbetet bygger vi ut steg för steg.

Den rapport som regeringen skickat till riksdagen anger riktlinjerna, och den befinner sig just nu under behandling där.

Och när det gäller de fredsbevarande operationerna strävar vi efter ett mycket nära samarbete. Just nu handlar våra diskussioner om överlämnandet i Afghanistan, och om de nya operationer som håller på att sättas upp i Mali.

Men nu är det helg igen. Och ännu en vacker vårhelg.

• Vi gör det mer lönsamt att arbeta. Sverige är ett litet land, och i ett litet land behövs allas insatser. Vårt mål är full sysselsättning – att alla som vill och kan jobba ska få en chans att göra det. Tack vare jobbskatteavdraget har det nu blivit mer lönsamt att arbeta, särskilt för låg- och medelinkomsttagare, som nu har mer pengar över i plånboken varje månad. Det bidrar på sikt till ökad sysselsättning och stärkt konkurrenskraft.

• Bättre villkor för fler och växande företag. Vi är övertygade om att alla jobb behövs. Därför har företagen fått enklare regler och det har blivit billigare och mindre krångligt att anställa. Vi har sänkt bolagsskatten och genom ett särskilt avdrag vill vi göra det mer attraktivt att investera i småföretag.  Vi ser också hur nya jobb har skapats inom branscher som tidigare var präglade av en hög andel svartarbete och otrygga anställningsvillkor.

• Sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsgivaravgifterna för unga under 26 år har halverats, vi har infört nystartsjobb och instegsjobb, vi arbetar för starkare koppling mellan skola och arbetsliv och fler lärlingsplatser. Regeringen för även trepartssamtal med företrädare för arbetsmarknadens parter om hur arbetsmarknaden kan bli mer inkluderande och flexibel. Fokus har bland annat legat på att skapa fler och enklare vägar in på arbetsmarknaden för unga.

• Utbildning som rustar inför framtiden.  För närvarande genomförs ett stort antal genomgripande reformer som kommer att stärka hela utbildningssystemet. Vi har bland annat infört en ny gymnasieskola, gymnasial lärlingsutbildning samt stärkt vuxenutbildningen genom stora satsningar på yrkesutbildning såsom yrkesvux och lärlingsvux.

• Kraftfulla åtgärder för att möta den ekonomiska krisens effekter. Regeringens offensiva budget för 2013 stärker förutsättningarna för jobb och tillväxt och ökar Sveriges konkurrenskraft. Utöver de tidigare satsningarna på 23 miljarder kronor så föreslås i den ekonomiska vårpropositionen dessutom ett riktat paket som ytterligare dämpar krisens effekter. Bland annat görs en satsning på12 400 extra platser inom utbildning och praktik under både 2013 och 2014.

Läs mer om hur vi tar fighten för jobben och en trygg gemensam välfärd i det bifogade dokumentet.