ISTANBUL: Efter några dygn i Kyiv befinner jag mig nu på väg till Abu Dhabi för några dagar där.

Nattåget mellan Kyiv och östligaste Polen har numera blivit en vana, och de ukrainska järnvägarna sköter förbindelsen föredömligt. Det är bra standard, vänlig personal och en pålitlig förbindelse.

Det som tar tid är kontrollerna vid gränsen, men det är sådant man får leva med. Tiderna är ju sådana.

I Kyiv var det den årliga s k YES-konferensen som samlar beslutsfattare och opinionsbildare från Ukraina och en rad västliga länder för ett par dygn av olika diskussioner.

Det var den tjugonde konferensen, och jag har haft förmånen att tillhöra styrelsen för konferensen under ett decennium eller så och deltagit i den längre än så.

Att sammanfatta stämningsläget är inte alldeles enkelt.

I en mening var det betydligt bättre än för ett år sedan. Då var det uppenbart att den stort uppreklamerade ukrainska motoffensiven misslyckats, och misslyckats rejält.

Nu har de ukrainska styrkorna genom operationen vid Kursk in på ryskt territorium visat offensiv förmåga och kompetens, och det har lett till en påtaglig förbättring av stämningsläget.

Men samtidigt innebär ett krig som är inne på sitt tredje år självfallet allt större påfrestningar, och den fråga som ständigt fanns med men som inte har något svar var hur länge detta kan fortsätta.

Mycket av uppmärksamheten konfronterades som vanligt kring det militära läget vid fronterna, men vid sidan av detta ägnade jag lite speciell uppmärksamhet åt den ukrainska ekonomin.

Krig är ohyggligt dyrt – mänskligt, först och främst, materiellt, högst påtagligt, men också och icke minst finansiellt. Och historien har rika exempel på hur dryga krigskostnader leder till galopperande underskott, kollapsad valuta, skyhög inflation och därmed också ett sönderfallande samhälle.

Men allt detta har Ukraina kunnat undvika genom en kombination av skickligt förd politik och det västliga finansiella stödet.

När kriget kom mer än fördubblades de offentliga utgifterna samtidigt som ekonomin i dess helhet minskade med ca en tredjedel. Och utgifterna har fortsatt på denna höga nivå – kriget har en direkt kostnad i budgeten på ca 1,5 miljarder kronor om dagen – samtidigt som ekonomin inte har kunnat återhämta sig mer än i rätt begränsad utsträckning.

Det var gapande hål som snabbt uppstod i finanserna.

Arbetet med att sköta de offentliga finanserna har mot denna bakgrund förvisso varit krävande. Ukraina lever därtill fortfarande med arvet efter sovjetiskt fiffel och efter-sovjetisk korruption, och fortfarande finns det en betydande skuggekonomi som steg för steg måste föras in i den reguljära ekonomin och dess beskattning.

Men är ett imponerande arbete man gör – riksbank och regering i förening. Man har också fått gott betyg av de olika granskningar IMF gjort som en del av sina stödprogram.

Ett resultat av allt detta är att de offentliga inkomsterna ökar avsevärt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom det västliga finansiella stödet inte får användas för att finansiera krigets direkt kostnader, utan dessa måste bäras helt av de egna intäkterna.

Indirekt hjälper stödet självfallet till eftersom det gör det möjligt att klara alla andra offentliga åtaganden. Och dessa är krävande i ett samhälle med många som tvingats att lämna sina hem och många skadade som kräver omfattande vård.

När nu budgeten görs upp för nästa år behövs ett västligt finansiellt stöd strax över 300 miljarder kronor för att denna ekvation skall gå ihop, och av detta har man hitintills säkrat ungefär hälften. Avgörande blir att EU och USA lyckas att lösa ut återstående legala knutar kring de 500 miljarder dollar som kommer indirekt från de frusna ryska tillgångarna.

Det borde – hörde vi från de som borde veta – kunna klaras av innan årsskiftet.

Summorna är stora, men ändå påfallande små. Ser man på stödet från EU ligger det obetydligt över 0,2% av BNP, med åtskilliga länder lägre och Sverige en hygglig bit över. Vi kan för vår del jämföra detta med försvarsutgifter på 2,3% och bistånd på 0,8% av BNP – och med offentliga utgifter i dess helhet kring 50% av BNP.

Stödet till Ukraina är i detta avseende småpengar. Men de är avgörande för att Ukraina skall kunna fortsätta sin försvarskamp för sin frihet – och för hela Europas säkerhet. Vi investera i vår egen säkerhet.

Men mycket av diskussionerna i Kyiv handlade självklart om det rent militära stödet. Det behövs ammunition och olika typer av luftförsvarssystem, och därtill kommer att Ukraina nu vill ha möjlighet att använda västliga vapen med lång räckvidd även mot mål inne i Ryssland.

Främst handlar det nog om att attackera de flygbaser från vilka attackerna mot bl a den ukrainska energiförsörjningen utgår, men frågan är påtagligt känslig i Washington och London.

Ryssland pratar mörkt om olika motåtgärder som skulle bli aktuella, men frågan är om man egentligen har så mycket att ta till längre. Å den andra sidan har man redan flyttat bort flygplan till baser på sådant avstånd att de blir svårare att nå.

Men diskussionen kommer att fortsätta. Presidenterna Biden och Zelensky kommer att träffas i New York veckan efter den kommande, och då kommer mycket att handla om det fortsatta främst militära stödet till Ukraina.

Ett ökat stöd ökar pressen på Ryssland – och ökar förutsättningarna för fred. Det kommer Biden att få höra.

Om man jämför med det energibehov som Ukraina hade som mest under förra vintern har de ryska attackerna slagit ut ca hälften av den produktion som skulle behövas.

Men nu byggs en mer decentraliserad försörjning upp, importen från EU ökar och det fanns en viss tillförsikt om att man borde klara den kommande vintern – under förutsättning dock att inte mer av kraftproduktion slås ut av ryska anfall.

Ukraina kämpar med det långa krigets utmaningar – men det gör självfallet Ryssland också. Och de är i tilltagande.

Man har allt svårare att rekrytera soldater, och tvingas nu betala allt högre summor för att få fram de som kan ersätta de höga förlusterna längs fronterna. Förlusterna i döda och svårt skadade beräknas ligga på mer än tusen personer om dagen.

Därtill kommer att man har problem med att få fram tillräckligt med ammunition, och är nu högst påtagligt beroende av fortsatta leveranser från Nordkorea.

I Kyiv hörde jag hur man noterat hur varje gång det anlänt en nordkoreansk leverans av ammunition – man håller koll på tågen – dröjer det inte länge innan den ryska beskjutningen ökar för att sedan avta igen.

Och detta är ett tydligt svaghetstecken. Den ryska krigsindustrin är inte så imponerande som den ibland framställs. Och svagheterna för den håller dessutom på att tillta.

Åtskilligt annat under den gångna veckan skulle också förtjäna en längre kommentar, inte minst Mario Draghis rapport om hur man kan få bättre fart på den europeiska ekonomin.

Han visar hur EU halkar efter USA i produktivitet under de senaste decennierna, och visar dessutom hur detta så gott som helt kan förklaras av att USA ligger påtagligt före i den digitala revolutionen.

Här finns ett innovationsunderskott i de europeiska ekonomierna som är plågsamt, och där det dessutom med AI-utvecklingen enligt min mening finns en uppenbar risk för att detta kommer att ytterligare öka.

Den grundläggande analysen i rapporten är läsvärd, men när det kommer till förslag är det inte uppenbart att alla är inriktade främst på att öka innovationstakten och produktiviteten i de europeiska ekonomierna.

Vi får se hur rapporten och dess slutsatser kommer att tas emot. Tanken är att EU-toppmötet i december skall ta fram ett program för ökad konkurrenskraft.

Draghi kom med sin rapport, men däremot lyckades inte Ursula von der Leyen få ihop sina tankar om hur den nya kommissionen skall sättas samman, utan den presentationen fick skjutas upp.

Nu lär det bli på tisdag som besked lämnas på denna punkt, och i och med denna försening kommer ju också Europaparlamentet förhör med de olika påtänkta kommissionärerna att försenas liksom den tidpunkt när den nya kommissionen kan börja arbete.

Det är nu t o m möjligt att det drar in i december.

Den gångna veckan såg ju också den viktiga debatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Det var knappast någon tvekan om vem som avgick med segern ur denna, men än så länge visar opinionsundersökningarna fortfarande på ett påfallande dött lopp mellan dem.

Och någon ytterligare TV-debatt är det ytterligt osannolikt att Trump kommer att acceptera.

Nu randas den nya veckan.

I Stockholm inleds den med ett gemensamt sammanträde med de svenska och finska regeringarna.

Ett första sådant hade vi i Tammerfors i Finland 2009 i samband med det vi då kallade märkesåret – det var 200 år sedan vi efter sexhundra år upphörde att vara ett och samma land.

Nu blir det fortsättning och ny start på samarbetet. Utmärkt så.

Och i Sverige blev det ju under veckan också ny besättning på utrikesdepartementet. Jag tror att det kommer att bli mycket bra.

Själv landar jag om ett antal timmar i Abu Dhabi för några dygn av diskussioner och överläggningar där. Det kommer till betydande del, men inte enbart, att handla om den komplicerade situationen i hela denna region.

Den kommande helgen är det val i den tyska delstaten Brandenburg och hur det kommer att påverka den redan tyngda atmosfären i den tyska politikern kommer jag nog att känna av när jag strax därefter har ärenden också till Berlin.

Men nu är det Abu Dhabi som gäller.

STOCKHOLM: Nu börjar det politiska livet att dra igång på allvar efter sommaren.

På tisdag öppnas riksdagen i Stockholm. Det blir regeringsförklaring – halvtid för Ulf Kristerssons regering – och en mindre regeringsombildning. Och dagen efter är det i sedvanlig ordning partiledardebatt i riksdagen.

Också nere i Bryssel börjar det röra sig ordentligt.

Budgeten kommer en vecka senare, men huvudpunkterna börjar redan nu stå klara. Den ekonomiska politiken går in i ett nytt skede och mer offensivt fas sedan inflationsbekämpningen inte längre behöver stå i centrum på samma sätt.

Det finns inget bestämt datum, men mot slutet av veckan borde Ursula von der Leyen rimligen kunna presentera sin laguppställning i den nya kommissionen. Dröjer det längre förskjuts parlamentets arbete och därmed förskjuts också den tidpunkt vid vilken den nya kommissionen faktiskt formellt tillträder och börjar arbeta.

Det är 26 kommissionärer som skall tilldelas sina arbetsområden, och det säger sig själv att vissa portföljer är påtagligt viktigare än andra?

Bataljen förefaller främst att gilla fördelningen av de tyngre ekonomiska posterna. Ekonomi, inre marknad, konkurrensfrågor, finansiella tjänster, handelspolitik och budget är kärnområden i synnerhet i en situation när frågan om EU:s konkurrenskraft hamnar högt upp på den politiska agendan.

Italien slåss för en tung ekonomisk portfölj, men det kan komma att stöta på motstånd. Och Frankrike vill alldeles säkert att deras nuvarande kommissionär för inre marknad och konsumentsfrågor flyttar ett hack uppåt i den nya kommissionen.

Att ett antal f d finansministrar nominerats som kommissionärer gör konkurrensen än mer påtaglig.

Men till detta kommer viktiga frågor som utvidgningen och försvar, även om det återstår att definiera vilken kompetens den senare portföljen faktiskt har. Ungern kämpar för att få bibehålla sin kontroll över utvidgningen, men det förefaller påtagligt osannolikt att detta kommer att lyckas.

Hur det blir med allt detta får vi således sannolikt – men inte säkert – se mot slutet av veckan.

Vi börjar också närma oss den dag då den f d italienske premiärministern Mario Draghi kommer att presentera sin rapport om europeisk konkurrenskraft. Och den kommer att bli viktig när man sedan tar itu med att försöka att få fram ett mer konkret program för konkurrenskraft inför EU-toppmötet i november.

På tisdag – eller tidigt onsdag morgon europeisk tid – kommer dock många blickar att riktas mot Philadelphia i USA där Kamala Harris och Donald Trump möts i sin första TV-duell. Mindre än två månader återstår nu till avgörandet den 5 november.

Kamala Harris har gradvis förbättrat sin position i opinionsundersökningarna, men utan att få en sådan ledning att man säga att en seger är i sikte. Och debatten på tisdag blir Donald Trumps möjlighet att vända den vind som nu försiktigt blåser till hennes fördel.

Det gäller för honom att knyta henne till den negativa bild av Biden-administrationens prestationer inte minst på det ekonomiska området som finns i stora delar av valmanskåren. Han kommer sannolikt att tala mycket om hur mycket dyrare allting har blivit.

Hur mycket internationella frågor det blir återstår att se.

Rutinmässigt kommer bägge att säga att de stöder Israel, men det blir intressant att se om Harris lägger några ytterligare nyanser till detta.

Och Trump kommer sannolikt att försöka undvika att framstå som alltför nära Putin när det gäller främst Ukraina.

Det kommer att skrivas många spaltkilometer av kommentarer till den debatten, och den bild som etableras av vem som klarade sig bäst kommer att ha sin betydelse för valrörelsens fortsatta förlopp.

Lite mer i skymundan fortsätter av allt att döma vissa ansträngningar att trots allt få till stånd en vapenvila kring Gaza, men tidigare optimistiska prognoser inte minst från amerikansk sida är nu betydligt mycket mer dämpade.

CIA-chefen Bill Burns, som ju fört mycket av dessa samtal, sade under helgen att 90% av avtalet är klart, men att det som alltid i sammanhang som dessa är de sista 10% som är de svåraste.

Och dessa handlar av allt att döma inte minst om fortsatt israelisk militär närvaro i Gaza. Hamas vill ha ut den israeliska militären, men premiärminister Netanyahu vill ha kvar inte minst kontrollen över den s k Philadelphia-korridoren längs gränsen till Egypten.

Däremot verkar dessvärre frågor om mera långsiktiga lösningar att närmast helt ha försvunnit ur samtalen.

I östra Medelhavet må noteras att Egyptens president Sisi i veckan avlade besök hos sin turkiske kollega Erdogan i Ankara.

Den relationen har varit närmast djupfryst sedan Sisi tog makten i den brutala kupp som avsatte dåvarande presidenten Morsi 2013. Denna, som ju valts demokratiskt som kandidat för det Muslimska Brödraskapet, var politiskt mycket närstående Erdogan, och relationen mellan de bägge länderna djupdyk därefter.

Men nu var det dags att normalisera förbindelsen. De bägge var eniga rörande situationen i Gaza, men mer betydelsefullt var kanske att de försökte att överbrygga sina olika intressen vad gäller utvecklingen i Libyen.

Vad gäller Venezuela fortsätter utvecklingen att försämras.

Efter det att regimen Maduro utfärdat arresteringsorder på den i valet vinnande oppositionsledaren Gonzales sökte skydd på Spaniens ambassad, och efter diverse förhandlingar kunde ett spanskt regeringsplan föra honom i säkerhet i Spanien.

Han landade i går på flygbasen Torrejon strax utanför Madrid.

På den argentinska ambassaden har sedan en tid sex andra ledande företrädare för oppositionen sökt skydd, och den omringas nu av venezuelansk militär.

De diplomatiska relationerna mellan Argentina och Venezuela har redan brutits. Brasilien är skyddsmakt för Argentina, inklusive dess ambassad, men nu vägrar tydligen Maduro att erkänna detta, och hur detta tas emot i Brasilia skall bli intressant att se.

För min egen del blir det några fortsatta dagar här i Stockholm innan det på nytt bär av till Kyiv för några dagar där.

Även här har ju regeringsombildning stått i centrum under den senaste veckan med inte minst en ny utrikesminister men också med andra förändringar av vikt, och det blir intressant att höra vad dessa förändringar möjligen kan komma att betyda.

På plats i Kyiv finns då också bl a Polens och Litauens utrikesministrar och en rad andra europeiska och andra politiska representanter. Det handlar om den årliga s k YES-konferens som jag deltagit i under minst de senaste femton åren eller så.

Den ger bortsett från officiella paneler goda möjligheter inte minst till inofficiella samtal.

Och från Kyiv bär det sedan för min del vidare till Abu Dhabi för något annorlunda diskussioner där. Men till det kommer det att finnas anledning att återkomma.

TABIANO CASTELLO: Inom timmar är sommaren över för min del och jag återvänder till Stockholm och arbetsuppgifterna där.

Och i Europa är ju politiken redan i full gång.

I Tyskland har det i dag varit de viktiga delstatsvalen i Thüringen och Sachsen med allt fokus på högerextrema AfD. I Sachsen förblev dock CDU med knapp marginal största parti, vilket har stor betydelse, medan det i Thüringen som väntat blev AfD som tydligt tog den platsen.

Någon omedelbar inverkan på regeringspolitiken i Berlin har detta inte, men hur regeringsbildningarna i dessa två delstater kommer att utvecklas har nog sin betydelse när det gäller hur det politiska landskapet i Tyskland utvecklas på lite längre sikt.

För SPD är det självfallet starkt besvärande att AfD förefaller att ha tagit över deras väljare i områden som historiskt sett var socialdemokratiska högborgar. Och för CDU blir frågan om att upprätthålla en ”brandvägg ” mot AfD nu en både viktigare och mer besvärlig fråga.

Och allt sker samtidigt som koalitionsregeringen i Berlin förefaller att må allt sämre.

Om således stämningen i Berlin inte är på topp gäller nog detsamma i Paris. President Macron har sagt att en vänsterregering inte är aktuell, men hur han därefter skall få ihop en regering med en möjlighet att överleva åtminstone ett år eller så är inte alldeles klart.

Han har på sin höjd ett par veckor på sig.

Mitt i detta skall nu Ursula von det Leyen snickra ihop en ny kommission. Huvudstäderna har ignorerat uppmaningen att nominera både en kvinna och en man – skall man vara petig gäller ju detta också Stockholm – och resultatet är att hon nu sitter med vida fler män än kvinnor.

I mitten av nästa vecka skall hon presentera hur hon fördelar olika ansvarsområden mellan de olika kommissionärerna, och olika huvudstäder ligger nu tyngt på henne för att få deras kommissionär på någon typ av tung post.

De flesta förefaller att ha siktet på någon av de ekonomiska portföljerna. Men för min del tycker jag att det är synnerligen viktigt vem som får portföljen för utvidgningspolitiken.

Men sedan följer ju dramat med förhör och godkännande i Europaparlamentet. Det är något av en politisk naturlag att några av de föreslagna kommer att underkännas av parlamentet – detta måste ju markera sin makt – och svaga manliga kandidater har nog anledning att vara lite extra nervösa inför denna process.

Det blir nog inte förrän i november vi kan räkna med att ha en ny kommission på plats.

Under veckan har den brittiske premiärministern Starmer varit i Berlin, och i den kommande veckan kommer han till Paris. I bägge fallen diskuteras nya viktiga samarbetsavtal.

Den nya regeringen i London vill engagera sig tydligare med det övriga Europa. I centrum står säkerhetspolitiken, vilket är både naturligt och välkommet, men på det ekonomiska området är möjligheterna mer begränsade eftersom man fortfarande säger nej till att vara en del av den gemensamma marknaden.

När den nya kommissionen är på plats kommer vi säkert att se försök att få åtminstone marginella förbättringar av förhållandet mellan EU och Storbritannien till stånd, men utrymmet är inte stort i ljuset av de begränsningar som finns främst i London.

I Mellersta Östern förefaller man närmast att ha gett upp hoppet om en vapenvila i Gaza. Om det är premiärminister Netanyahu eller Hamas som är det största hindret är svårt att veta, men tydligt är i alla fall att den förra har kastat in nya villkor på ett sätt som försvårat förhandlingarna.

Att han därmed också offrar möjligheterna att befria gisslan är tydligt. För honom har detta inte varit en prioritet.

Till det möjligen mindre negativa i regionen hör att vi ännu inte sett någon militär reaktion från Irans sida på Israels dödande av Hamas-ledaren i Teheran. En sådan har ju varit allmänt väntad.

Kanske har mer modererande röster i Teheran fått överhanden – men kanske är det så att en reaktion kommer.

På de östra fronterna fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna har konsoliderat sin ställning i den ryska Kursk-regionen, och i de försök som görs att mäta den allmänna opinionen i Ryssland syns nu tecken på att denna utveckling ätit in en del i förtroendet för president Putin.

Men samtidigt fortsätter de ryska försöken att flytta fram positionerna i området kring den lilla ukrainska staden Pokrovsk, och såväl Kyiv som Moskva har att avgöra hur man fördelar sina stridskrafter mellan dessa bägge delar av fronten.

Och Ryssland intensifierade under veckan sina attacker med robotar mot olika delar av Ukraina med den mest omfattande attacken hitintills under året.

För Kyiv var det ett bakslag att man i veckan förlorade ett av de F16-flygplan man nu har i tjänst i samband med att detta gjorde en insats med att skjuta ner ryska drönare och kryssningsrobotar.

Den information som finns tillgänglig tyder snarast på att planet oavsiktligt sköts ner av eget luftförsvar. Någon rysk insats handlade det i alla händelser inte om. Att president Zelensky omedelbart bytte ut chefen för det ukrainska flygvapnet hade möjligen också en något bredare bakgrund.

Borta i Peking avslutades i veckan högnivå samtalet mellan USA och Kina. Sannolikt försöker man se om det finns förutsättningar för ett nytt toppmöte mellan de bägge presidenterna före det amerikanska valet.

Samtidigt fortsätter dock skärmytslingarna mellan kinesisk och filippinsk kustbevakning vid de omstridda skären och grundområdena i Sydkinesiska Sjön. Man kan nog utgå från att det spenderades åtskillig tid under samtalen i Peking med att se hur man kan förhindra att den situationen eskalerar ur kontroll.

Risken för att det kommer att ske kan man inte bortse från. Det är dock värt att notera att bägge sidor i området har kustbevakningsfartyg – det skulle riskera att bli betydligt värre om någon i stället satte in reguljära örlogsfartyg i de återkommande konfrontationerna.

Att man håller det på nivå kustbevakning visar fortfarande på en viss återhållsamhet.

Men i samtalen i övrigt spelade sannolikt teknologifrågorna en betydande roll. Amerikanska restriktioner på viss högteknologi irriterar kineserna, samtidigt som kinesiska restriktioner på vissa sällsynta metaller skapar problem för amerikanska högteknologier.

Och dessa ömsesidiga restriktioner riskerar självfallet att påverka också den europeiska ekonomin.

För mig har det under veckan också varit ny videokonferens med den ACT-A mekanism som sattes upp av WHO under Covid och som nu aktiverats igen med anledning av Mpox-utbrottet främst i Afrika.

Fokus var möjligheten av att få donationer av vaccin från viktigare länder. Det är avgörande för att få situationen under kontroll. Hitintills är det främst Japan som ställt upp, men EU koordinerar nu donationer från de olika medlemsländerna. Och USA har betydande möjligheter.

Nu bär det av mot Stockholm.

TABIANO CASTELLO: I USA gick väl under den gångna veckan det demokratiska partiets stora konvent i Chicago ungefär som det fanns anledning att vänta.

Kamala Harris kröntes som kandidat, stämningen var förhoppningsfull och med ett ovanligt enat parti kastar man sig ut i de cirka sjuttio dygn av valrörelse som kommer att avgöra utgången.

Särskilt rik på konkret politik var tillställningen dock knappast. Den ekonomiska politiken inskränktes till allmänt tal om att underlätta för den ständigt omtalade medelklassen, abortfrågan lyftes föga försonande fram medan mer profilerade vänsterfrågor tonades ner.

Utrikespolitik spelade en undanskymd roll, men i sitt stora tal markerade Kamala Harris dock kontinuitet i avgörande frågor som Ukraina, Kina och Mellersta Östern.

Men så mycket mer var det inte. Och nästa större begivenhet i den amerikanska valrörelsen blir TV-debatten mellan Donald Trump och Kamala Harris den 10 september.

I Mellersta Östern fortsätter den amerikanska diplomatin sina försök att förhindra att situationen förvärras. Den tidiga söndagsmorgonens utbrott mellan Hezbollah och Israel var illa, men ännu inte den större konfrontation som man länge fruktat.

Israel inskränkte sina attacker, som i och för sig var omfattande, till de sydligaste delarna av Libanon, och Hezbollah underströk att man riktade sina raketer mot militära mål i Israel.

I Kairo har så samtalen mellan de olika underrättelsecheferna om en vapenvila i Gaza fortsatt baserat på den amerikanska planen om tre olika faser. Men att döma av det som kommuniceras utåt är det väl knappast realistiska att räkna med mer än en begränsad överenskommelse i enlighet med den skisserade första fasen, och kanske inte ens det.

Men även detta skulle vara ett väsentligt steg för att förhindra ytterligare eskalering. Det aviserade iranska svaret den israeliska attacken i Teheran skulle möjligen kunna hållas tillbaka om en sådan också mer begränsad överenskommelse till slut skulle kunna uppnås.

På krigsfronten i östra Europa är det värt att notera att Ryssland ännu inte lyckats med någon motoffensiv mot den ukrainska attacken in i landet vid Kursk, och de ukrainska styrkorna förefaller nu att konsolidera sina ställningar för. Kreml lär instruera media att inte ge situationen alltför stort utrymme vilket dels visar att man är starkt besvärad av den och dels att man kanske inte ser någon möjlighet för en större motattack i närtid.

På andra områden, framför allt i Donetsk, fortsätter de ryska styrkorna att flytta fram positionerna marginellt. Och i luften är det tydligt att Ukraina nu har fått en allt bättre kapacitet att bygga egna drönare och att använda dem i attacker mot ryska flygfält eller installationer av betydelse för den ryska krigföringen.

Men att Putin är bekymrad framgår också av att det lät meddelas att han först i fredags hade genomgång med de militära befälhavarna för kriget, och att han därefter sent i lördags kväll fick information direkt från befälhavarna för några av de mest kvalificerade ryska förbanden längs frontlinjen.

Man får intrycket av att han kanske inte var helt nöjd med vad han hörde under den första genomgången och därför ville mer direkt styra operationerna. Men det är bara en spekulation. Att det offentligt läggs ut information om denna typ av genomgångar är dock mycket ovanligt och i detta ligger ju en viss signal.

På den vidare scenen bör noteras att under de närmaste dagarna kommer den amerikanske nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till Peking för samtal som säkert kommer att spänna sig över ett brett register, men där ansträngningar att förhindra en upptrappning av motsättningarna mellan Kina och Filippinerna i Sydkinesiska Sjön naturligt nog kommer att stå i centrum.

Filippinerna har ju ett försvarsavtal med USA, vilket ju ger den motsättningen en extra dimension.

Men besöket skall nog också ses som ett utryck för den ömsesidiga ambitionen i Peking och Washington att förhindra en försämring av relationen mellan länderna.

I Europa börjar det politiska livet komma igång efter sommaren igen.

I Frankrike har president Macron inlett sonderingar för att se vilken typ av regering som kan vara möjlig, men något snabba resultat av dessa är knappast sannolika.

Och i Tyskland ser man med viss bävan fram mot regionalvalen nästa helg i de tre östliga delstaterna Sachsen och Thüringen där högerextrema AfD har en stark position.

Själv återvänder jag inte till Sverige på ännu en vecka.

Det blir Europa-politiska diskussioner på Forum Alpbach i de österrikiska Alperna under de närmaste dagarna – det brukar vara spännande, och skall måhända ses också i ljuset av det österrikiska valet i mitten av september – innan det bär åter hit till Tabiano Castello för att träffa vänner under den kommande helgen.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi ser effekterna i form av exempelvis fler extrema väderhändelser, som torka och översvämningar, runt om i världen. Utsläpp till vatten och hav sprider sig mellan länder och kontinenter. Under sommaren 2018 har Sverige drabbats av svår torka över i stort sett hela landet och flera omfattande skogsbränder har härjat.

Sverige har länge varit ett föregångsland i det globala miljö- och klimatarbetet. Men det är inget vi kan ta för givet.

Under Alliansens åtta år i regeringsställning minskade Sveriges utsläpp med 19 procent, samtidigt som ekonomin växte med nästan 10 procent. Ett resultat som den rödgröna regeringen inte har förmått upprepa. Efter att de svenska utsläppen minskat under en lång period så har de nu i stället ökat två år i rad, enligt Statistiska Centralbyrån.

De klimatmål riksdagen beslutat om, bland annat att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser år 2045, kräver en effektiv klimatpolitik. För att minska de svenska utsläppen behövs en genomgripande teknisk utveckling och omställning av samhället. Men att sänka de svenska utsläppen genom att flytta företag, jobb och utsläpp från Sverige är inte att ta globalt ansvar. Tvärt om. Nyckeln till verkligt klimatarbete är att visa att det går att kombinera sänkta utsläpp med tillväxt.

Alliansens förslag för en klimat- och miljöpolitik som gör skillnad på riktigt:

Minskade utsläpp från sjöfarten och vägtrafiken

• Möjliggör fossilfri laddning och tankning i hela landet genom att bygga ut infrastrukturen med exempelvis laddstationer för elbilar samt tankstationer för vätgas till bränsleceller.
• Utveckla och förbättra det nuvarande bonus-malussystemet till en kraftfull grön bilbonus, för att ge ökad klimat- och miljöstyrning och större drivkrafter att ställa om. Systemet ska vara teknikneutralt, självfinansierat och intäkts-neutralt över tid.
• Gör en översyn av hur och om skatten på all elektrifierad kollektivtrafik, tunga fordon samt miljölastbilar skulle kunna sänkas samt om de är de mest verkningsfulla åtgärderna för att minska utsläppen. 
• Inför en nedsättning av elskatten för alla fartyg. 

Fler gröna företag

• Snabba på omställningen av den svenska industrin genom att investeringar i klimatsmart teknik stimuleras. Inledningsvis ska detta ske genom ett investeringsstöd som på sikt ska omvandlas till ett skatteavdrag.
• Effektivisera miljöprövningar och korta handläggningstider. 
• Inför ett grönt spår för tillståndsprövningar – företag som vill göra miljöförbättrande åtgärder bör ges en mer skyndsam handläggning. 

Ett grönare flyg

• Inför krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle, för att säkerställa att utsläppen från flygandet minskar på riktigt. 
• Inför klimatstyrande start- och landningsavgifter för att premiera de som använder effektiva motorer eller mer förnybart bränsle. 
• Sverige ska ta ledartröjan för att omförhandla de internationella avtal och konventioner som sätter stopp för beskattning av flygbränsle. 
• Gör en riktad satsning på forskning och utveckling av biobränslen för flyget. 

Värna växande skogar

• Stärk äganderätten. Vi vill tillsätta en bred utredning i syfte att stärka den grundlagsskyddade äganderätten och egendomsskyddet.
• Inrätta ett nytt Sveaskogsprogram i syfte att möjliggöra skydd av värdefull natur samtidigt som det säkerställs att skogsägare får rimlig ersättning. 

Rena hav, sjöar och vattendrag

• Satsa på investeringsstöd för avancerad vattenreningsteknik, för att minska utsläppen av bland annat läkemedelsrester och mikroplaster i hav, sjöar och vattendrag. 
• Öka det internationella samarbetet för att motverka övergödning, giftiga utsläpp och nedskräpning. 

Se pressträffen här.
Presentation från pressträffen bifogas.
Läs mer här.

Den grova våldsbrottsligheten har blivit råare i takt med att de kriminella gängens våldskapital har ökat. Gängvåldet drabbar inte bara andra kriminella eller de som bor i samma områden som gängen verkar i. Det får också effekter i hela rättssystemet. Under förra året kom exempelvis rapporter om att polisen inte hann utreda grova sexualbrott tillräckligt snabbt på grund av att gängvåldet slukade stora resurser. 

Svensk polis är inte dimensionerad för att hantera ett 40-tal gängmord och över 300 skjutningar per år och samtidigt klara av alla sina andra uppgifter. Just nu är polistätheten den lägsta på tio år och i bottenskiktet av EU-snittet. Samtidigt sticker Sverige ut sett till dödsskjutningar bland unga män eller användandet av handgranater bland kriminella. Givet hur läget ser ut kommer inte polisen att klara av att hantera den grova brottsvågen utan att göra tuffa prioriteringar. Då finns risken att mindre grova brott konsekvent prioriteras ned.

Men det är inte polisen som ska lastas för den uppkomna situationen. Ytterst vilar ansvaret på regering och riksdag att ge polisen, och hela rättssystemet, de resurser och direktiv som krävs för att hantera brottslighetens effekter. Moderaterna menar att Sverige måste slå in på en ny kriminalpolitisk inriktning där lag och ordning i hela landet på allvar prioriteras.

Vi vill att antalet polisanställda ökar med minst 10 000 till år 2024 och på sikt vill vi att Sverige närmar sig EU-snittet vad gäller polistäthet. För att nå våra högt uppsatta mål har vi avsatt över fem miljarder extra till polisen under nästa mandatperiod. Resurserna ska gå till att anställa fler, höja lönerna med i genomsnitt 3 000 kronor i månaden och göra polisutbildningen betald för den som stannar i yrket i fem år.

Men en ansvarsfull politik kan inte bara bygga på mer resurser. Politiken måste också ta ett ansvar för att polisen ska kunna fokusera på kärnuppdraget. Under nästa mandatperiod kommer därför Moderaterna att vidta åtgärder i följande fyra avseenden.

• För det första ska polisens arbetsuppgifter renodlas. Förra året beslutades det att Kriminalvården ska ta över ansvaret för en stor del av transporterna av frihetsberövande. Det är rätt inriktning, men trots att över ett år har gått sedan lagen trädde i kraft får polisen fortfarande - på grund av en ovanligt passiv myndighetsstyrning från regeringens sida - hantera alldeles för många transportärenden. Men renodlingen av polisens verksamhet kan inte stanna här. Det bör även ses över om inte hanteringen av pass, hittegods och omhändertagande av berusade personer också kan flyttas till andra myndigheter. Polisens mångfacetterade uppdrag hämmar ett nödvändigt fokus på kärnverksamheten. 
• För det andra måste fler poliser ut i yttre tjänst. Omorganisationen av polisen var nödvändig, men när det kommer till att få ut fler synliga poliser på gator och torg har omorganisationen varit ett misslyckande. Syftet var att skapa en effektiv polisorganisation som också kom närmare medborgarna. Så är inte fallet i dag. Vi moderater vill därför ge polisen i uppdrag att säkerställa att fler poliser kommer ut i yttre tjänst. Det är helt avgörande för att vända den trygghetskris som Sverige just nu befinner sig i.
• För det tredje behöver uppföljningen och ansvarsutkrävandet inom polisen förbättras och förtydligas. Många är de politiker och debattörer som säger sig vilja kopiera polisens arbetsmetoder på vissa håll i USA: med ett tydligt ansvarsutkrävande av lokala polischefer baserat på färsk brottsstatistik. Självklart går det inte att kopiera den här modellen rakt av, men lokal brottsstatistik bör kunna göras offentlig för allmänheten och polischefer ska kunna avkrävas ansvar för situationen i sin region eller sitt område. En sådan modell måste dock kombineras med betydande resurstillskott och tydligare mandat för polischefer att kunna fatta beslut. 
• För det fjärde vill vi tillsätta en bred parlamentarisk utredning efter valet i syfte att nå en långsiktig överenskommelse om polisutbildningen. Polismyndigheten är en grundläggande samhällsfunktion som måste fungera långsiktigt. Därför behöver politiken komma överens brett i den här frågan. Dessutom finns det skäl att tro att inget parti har alla svar på hur myndighetens rekryteringsbehovs ska fungera i framtiden, men i en bred parlamentarisk utredning kan förhoppningsvis bra förslag vinna gehör oavsett avsändare. 

Moderaterna inser att situationen är allvarlig. Skjutningarna och gängmorden talar för sig själva. Den kraftiga ökningen av utsatthet för sexualbrott likaså. Detta går dock att förändra genom att konsekvent arbeta för att återupprätta lag och ordning. Sverige behöver fler poliser med bättre lönevillkor som gör rätt saker. Kombineras detta med träffsäkra straffskärpningar och satsningar på hela rättssystemet kommer människors trygghet att öka. Det är så en moderatledd regering kommer att styra svensk polis och kriminalpolitik efter valet i höst.

Ulf Kristersson (M), partiledare 
Tomas Tobé (M), rättspolitisk talesperson

Läs artikeln här.

Under mandatperioden har Stefan Löfvens regering höjt skatten med 60 miljarder kronor och ökat utgifterna med 100 miljarder kronor. Trots det är polistätheten den lägsta på tio år, vårdköerna har fördubblats, var sjätte elev lämnar nian utan betyg för gymnasiet och försvaret är underfinansierat. Skatterna för vanligt folk har höjts trots löften om motsatsen och Sverige har fått världens högsta marginalskatter.

– När staten inte klarar av sina mest grundläggande uppgifter upplever medborgarna att de inte får valuta för sina skattepengar och då sätts samhällskontraktet under press, säger Ulf Kristersson.

– De kommande åren riskerar konjunkturen att vända neråt. Sannolikt innebär det högre arbetslöshet, större utanförskap och sämre offentliga finanser. Hur djup nedgången blir är svårt att säga i förväg, men konjunkturnedgångar i Sverige brukar bli kraftiga. Detta måste nästa regering ta hänsyn till när inriktningen för nästa mandatperiod läggs fast, säger Elisabeth Svantesson.

För att återupprätta samhällskontraktet, få fler i jobb och värna starka offentliga finanser behövs en annan inriktning på den ekonomiska politiken. Samhällets resurser måste prioriteras till grundläggande samhällsfunktioner så att det offentliga kan uppfylla sin del av samhällskontraktet. Välfärden måste gå före bidrag och subventioner. Samtidigt ska det bli mer lönsamt att arbeta, det är både rätt och rättvist och en förutsättning för att Sverige ska klara integrationen. Endast genom tuffa prioriteringar och strukturreformer kan vi åstadkomma ett samhälle med lika möjligheter för alla.

Inriktningen för Moderaternas ekonomiska politik den kommande mandatperioden

1. Starka offentliga finanser 
En ansvarsfull ekonomisk politik är en förutsättning för ett sammanhållet Sverige. Det budgetpolitiska ramverket ska följas och överenskommelsen om ett reformerat överskottsmål ligger fast. Stabila offentliga finanser möjliggör hög sysselsättning och god tillväxt – som ska komma alla till del.

2. Återupprätta samhällskontraktet genom ökad kvalitet i vården och skolan samt en stark polis och ett starkt försvar
Moderaterna satsar på 10 000 fler polisanställda och ökade försvarsutgifterna för att inom tio år gå mot två procent av BNP. Totalt lovar Moderaterna 17 miljarder kronor ytterligare till polis, övriga rättsväsendet och försvar under nästa mandatperiod. För att upprätthålla kvaliteten i vård, skola och omsorg och undvika skattehöjningar kommer Moderaterna att tillföra minst 20 miljarder kronor i statsbidrag nästa mandatperiod. Kommunerna styr själva över hur dessa används, men 10 miljarder kronor villkoras mot att respektive kommun genomför åtgärder för att även kommunernas utgifter ska prioriteras till kärnuppgifterna. Till detta ska läggas ytterligare cirka 14 miljarder kronor i riktade välfärdsreformer.

3.Fullt finansierade strukturreformer för fler i jobb
För att ge alla människor en chans att komma in på arbetsmarknaden och kunna försörja sig själva och sina familjer krävs en kombination av lägre skatt på arbete och bidragsreformer. Moderaternas löfte är att det alltid ska löna sig att gå från bidrag till arbete. Det uppnås delvis genom ett jobbskatteavdrag på 22 miljarder kronor, främst riktat mot låga inkomster. Detta kombineras med reformering av a-kassan, aktivitetsstödet, sjukpenningen och försörjningsstödet – tillsammans med ett bidragstak som stoppar möjligheten att stapla bidrag på varandra. Sammantaget gör kombinationen av sänkta skatter, lägre bidrag och lägre anställningskostnader att 70 000 nya jobb tillkommer.

4.Stärk den långsiktiga tillväxten
Sedan 2014 har välståndet, BNP per capita, utvecklats svagare än i andra liknande länder. Ska vi långsiktigt klara välfärdsutmaningar och förbättra livsvillkoren för alla behöver denna utveckling brytas. Resurserna till infrastruktur och forskning kommer att behöva stärkas. En skattereform bör genomföras för att få ett skattesystem som i högre utsträckning belönar ansträngning, minimerar särbehandling och kryphål och gör att fler investeringar hamnar i Sverige. Det ska bli enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs en blocköverskridande bostadsreform och en produktivitetskommission. 

Se pressträffen här.
Läs mer om förslagen här.
Presentationen bifogas.

Sverige står inför ett av de viktigaste valen på länge. Moderaternas huvudmotståndare är samhällsproblemen – inte andra partier. Vi vill bekämpa bristande lag och ordning samt otrygghet, korta vårdköerna, minska bidragsberoendet och förbättra skolresultaten. Vi måste hålla i en stram och hållbar migrationspolitik. Invandrare och unga måste få möjlighet till arbete och egen försörjning. Det ska löna sig bättre att jobba och Sveriges pensionärer, som byggt upp landet, ska få sänkt skatt. I Sverige ska rättigheter, skyldigheter och möjligheter gälla lika för alla. Det handlar om att återupprätta viktiga delar av samhällskontraktet.

Med bara några veckor kvar till valdagen är det dags för kampanjspurt. Vi tar nästa steg i vår valrörelse genom att nu möta väljarnas efterfrågan på att någon på allvar tar tag i Sveriges problem.

– Moderaterna ser verkligheten som den är. Det innebär bland annat att vi har omprövat och utvecklat vår politik. Vi har en genomtänkt idé om hur vi ska lösa Sveriges problem och återupprätta förtroendet för politiken, säger Gunnar Strömmer.

– Ulf Kristersson har på kort tid etablerat sig som den partiledare och statsministerkandidat som har högst förtroende bland väljarna. Och vi delar en bred gemensam värdegrund med de andra partierna i Alliansen.

– Vi vill inte ha en mandatperiod till som denna. Med tydliga värderingar, genomarbetade politiska förslag och ledarskap ska vi tag i Sverige. Och vi ska göra det med hoppfullhet, framåtanda och vuxna samtal.

– Vi kommer att fortsätta att ta debatten med Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – varje dag. Vi respekterar alla väljare. Den väljare som överväger S eller SD vill vi ge goda argument att istället rösta på Moderaterna, avslutar Gunnar Strömmer.

Tillsammans kan vi återupprätta förtroendet för att staten och politiken verkligen gör det medborgarna har rätt att förvänta sig. Detta kräver att Sverige får en ny regering och tas i en ny riktning efter den 9 september. 

Se pressträffen här.
Presentationen bifogas.

Exempel på valaffischer är bifogade nedan:

Moderaternas vision är att Sverige ska vara ett land där rättigheter, skyldigheter och möjligheter gäller lika för alla. För att vår vision ska bli verklighet måste situationen för hbtq-personer i Sverige förbättras. 

Under den tidigare moderatledda regeringen kom flera avgörande reformer på plats såsom en könsneutral äktenskapslagstiftning, en ny diskrimineringslag och en samlad strategi för att främja hbtq-personers rättigheter. Den här mandatperioden har vi drivit på genom att lägga fram en omfattande hbtq-politik i riksdagen.

Vi lovar att fortsätta detta arbete. Det handlar om att värna de landvinningar som skett och att genomföra nya. 

Alla – oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck – ska känna både frihet och trygghet. Då krävs förändring. På tre grundläggande områden måste villkoren förbättras för hbtq-personer: 

Psykisk hälsa. Alltför många hbtq-personer drabbas av psykisk ohälsa och särskilt många unga mår dåligt. Förekomsten av självmordstankar och fullbordade självmordsförsök är utbredd. Ingen ska behöva uppleva att livet känns så svårt att det inte går att se någon annan utväg – hjälp och stöd måste finnas. Vi vill se en bred samling i Sverige i arbetet mot självmord bland unga. För varje krona som privatpersoner och företag skänker för suicidprevention ska staten bidra med tre kronor. Moderaterna vill också fördubbla anslaget till Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. Det är även avgörande att förkorta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin; köerna har tredubblats under mandatperioden. För att kapa köerna avsätter Moderaterna 500 miljoner kronor per år, inom ramen för våra tre kömiljarder.

Risken att utsättas för brott. Moderaterna kommer att rivstarta arbetet för att stärka polisen och öka tryggheten för alla. För att nå målet om 10 000 fler poliser vill vi höja polislönerna och att studieskulder från polisutbildningen ska skrivas av. Beslutet att könsuttryck och könsidentitet tydligt bör omfattas av hatbrottslagstiftningen var viktigt. Nu bör arbetet fortsätta för att öka kunskaperna om hatbrott inom hela rättsväsendet för att den nya lagstiftningen också ska användas.

Allt för många unga hbtq-personer i Sverige utsätts i dag för våld och förtryck för att upprätthålla vad deras familj och släkt ser som sin ”heder”. Det kan vi aldrig acceptera. Moderaterna har därför föreslagit ett kraftfullt reformpaket för att förebygga, förhindra och straffa hedersrelaterad brottslighet och förtryck. En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör införas. Hedersmotiv bör också vara en egen försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.

Barns rättigheter – och familjers. Barnen ska alltid vara i centrum för familjepolitiken. I dag lever ett stort antal barn i Sverige som blivit till genom surrogatmoderskap utomlands, men som på grund av detta inte har samma trygghet som andra barn. Här vill vi att lagstiftningen ska förtydligas så att samma rättssäkerhet och trygghet gäller som för andra barn och deras familjer. Vi är också öppna för att ett reglerat surrogatmoderskap bör tillåtas i Sverige. Detta skulle förbättra möjligheterna för bland annat hbtq-personer att bilda familj. 

Att öka tryggheten lägger grunden för mer frihet, mer öppenhet och mer sammanhållning. Det lägger grunden för ett samhälle där ingen behöver vara lika eller enbart bli sedd som en del av en enhetlig grupp – men där rättigheter, skyldigheter och möjligheter verkligen är lika för alla. 

Det budskapet tar vi också med oss i dag när vi går i EuroPride Parade Stockholm.  

Ulf Kristersson (M) Partiledare 

Olof Lavesson (M) Hbtq-politisk talesperson

Läs artikeln här.

Under de senaste fem åren har Sverige beviljat upp emot 300 000 uppehållstillstånd till asylsökande och anhöriga. Enligt Migrationsverkets senaste prognos, som publicerades i slutet av förra veckan, kommer dessutom ett stort antal människor ansöka om asyl och uppehållstillstånd för anknytning även under kommande år.

Det är personer som ska komma i arbete, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Samtidigt är det uppenbart att integrationen inte fungerar tillräckligt bra. Trots en stark högkonjunktur är arbetslösheten nästan fem gånger så hög för en person född utanför Europa som en person född i Sverige.

En förutsättning för att Sverige ska kunna lösa integrationsproblemen är att antalet asylsökande kommande år hålls på en lägre nivå än idag. Trots de skärpningar som har skett sökte 25 000 personer asyl ifjol. Ur ett historiskt perspektiv är det inte alls en särskilt låg siffra. Minst lika betydelsefullt, men betydligt mindre diskuterat, är behovet av att reformera reglerna för anhöriginvandring och familjeåterförening.

Önskan att kunna återförenas med sina anhöriga är naturligtvis väldigt stark hos många människor som flytt till ett nytt land. Den viljan ska man ha respekt för. Samtidigt måste en ansvarsfull migrationspolitik hantera det faktum att Sverige under kommande år står inför en situation där ett stort antal människor väntas ansöka om uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Följderna skulle bli problematiska för landets kommuner som redan idag upplever bostadsbrist och svårigheter att upprätthålla sina välfärdsåtaganden. Kostnaderna för migrations- och integrationspolitiken skulle öka i ett läge där de snarare behöver minska från redan höga nivåer.

Ibland hävdas att den tillfälliga asyllagen, som löper ut nästa sommar, inte längre tillåter familjeåterförening. Det är inte korrekt. Dels påverkas den som beviljas flyktingstatus inte av de skärpningar som skett. Dels finns fortfarande möjlighet till familjeförening för den som får sitt tillfälliga uppehållstillstånd omvandlat till ett permanent. Grunden för det är att personen har ett kvarstående skyddsbehov eller kvalificerar sig genom eget arbete.

Samtidigt ställer nuvarande lagstiftning inte alls tillräckliga krav på ansträngningar och egen försörjning. Det yttrar sig till exempel i det försörjningskrav som infördes av den dåvarande Alliansregeringen. En god idé, men som i praktiken omfattande väldigt få på grund av många undantag. Kravet skärptes i samband med flyktingkrisen, men är fortfarande inte tillräckligt för att säkerställa att det finns en tillräcklig försörjningsförmåga. Inte heller bidrar det till att skapa tillfredsställande incitament för den nyanlände att lära sig svenska, göra sig anställningsbar och söka sig ut på arbetsmarknaden.

För att möjliggöra familjeåterförening bör det krävas permanent uppehållstillstånd, en förmåga att försörja sig själv samt en möjlighet att stå för sina familjemedlemmars försörjning. Följande skärpningar av lagstiftningen skulle säkerställa att så blir fallet:

1. Nuvarande begränsningar ska förlängas. Sverige behöver en migrationspolitik som är långsiktig och utan de tvära kast som till exempel Socialdemokraternas och Miljöpartiets gymnasielag för ensamkommande har medfört. En permanent asyllagstiftning bör arbetas fram under nästa mandatperiod genom en parlamentarisk utredning med samtliga riksdagspartier. Hela den tillfälliga lagen som löper ut sommaren 2019, inklusive de begränsningar för anhöriginvandring som gäller idag för nyanlända med tillfälliga uppehållstillstånd, bör därför förlängas till dess att en långsiktig migrationspolitik kommer på plats.

2. Arbete och egen försörjning måste vara den huvudsakliga drivkraften för att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd. Dagens prövning sker vid ett specifikt tillfälle utan att göra en tillräcklig bedömning av varaktigheten i inkomsten. Då ökar risken för att den försörjningsförmåga som kan framstå som tillräcklig, i själva verket är undermålig. För att säkerställa att inkomsten är stabil över tid ska ett nytt krav införas på arbete och egen försörjning under minst ett år innan permanent uppehållstillstånd kan beviljas. Det ska inte vara möjligt att nå upp till kravet genom inkomst från en subventionerad anställning. En sådan regel förhindrar dessutom förekomsten av missbruk genom exempelvis falska anställningar. Liknande regler finns redan i Norge och Danmark.

3. Markera betydelsen av kunskaper i svenska språket. Att kunna behärska svenska språket är en nyckel till samhället – till arbete, social rörlighet och förståelse för våra institutioner. Krav ska därför införas på grundläggande kunskaper i svenska för att möjliggöra permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Därigenom blir det även en förutsättning för anhöriginvandring.

4. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Grundregeln för anhöriginvandring ska vara att anknytningspersonen i Sverige har både en tillräcklig bostad och inkomst för att kunna stå för sina familjemedlemmars försörjning. I dag är det möjligt att uppnå försörjningskravet med olika former av bidrag. Det är orimligt. För att garantera en långvarighet i försörjningen måste det även krävas att den som ska stå för försörjningen, har haft en inkomst minst ett år innan ansökan om familjeåterförening kan göras. Även här ska det inte vara möjligt att möta kravet på försörjning genom inkomst från en subventionerad anställning. Personen ska heller inte ha varit beroende av bidrag för sin försörjning. Den exakta nivån på vilken inkomst som ska krävas måste utredas för att säkerställa försörjningsförmågan.

Sverige behöver en samlad migrations- och integrationspolitik, från asylsökande till nyanländ och nyanställd. För oss moderater är det självklart att egna ansträngningar, flit och arbete alltid ska löna sig. Nästa regering har ett ansvar att reglerna för anhöriginvandring reformeras. 

Tobias Billström (M) gruppledare

Johan Forssell (M) migrationspolitisk talesperson

Det är fortfarande för tidigt att dra skarpa slutsatser om hanteringen av sommarens omfattande bränder. Men det står klart att både räddningstjänsten och ett stort antal frivilliga har gjort, och fortsätter göra, enorma insatser. Den här kraften behöver tas tillvara och förvaltas. 

Oavsett vilka slutsatser som kommer att dras om bränderna, måste vi redan nu se till att vårt samhälle är bättre rustat inför framtiden. Vi har sett hur till exempel Tsunamikatastrofen, skogsbranden i Västmanland 2014 och IT-skandalen vid Transportstyrelsen visat på brister i statens, kommunernas och myndigheternas förmåga att förebygga och hantera kriser. 

Vägen framåt handlar både om att förebygga kriser och att vara förberedd när krisen väl kommer. Det kräver bland annat en modern lagstiftning som möjliggör att krissituationer kan hanteras utan dröjsmål. Det innebär också att vi måste ha rätt resurser på rätt ställen – och en organisation för krishantering som är erfaren och kompetent.

Alliansen föreslår tio reformer för att stärka Sveriges civila beredskap och öka krishanteringsförmågan:

1. Inrätta ett nationellt säkerhetsråd under statsministern. 

2. En snabbare och tydligare statlig krisledning. 

3. Etablera en nationell krisfond. 

4. Förstärk hemvärnet. 

5. Bygg ut utbildning av räddningstjänstpersonal. 

6. Förbättra villkoren för deltidsbrandmän. 

7. Satsning på nationell brandbekämpningsförmåga från luften. 

8. Tydliggör Försvarsmaktens roll i samband med civila kriser. 

9. Inför särskild lagstiftning om hur civila kriser ska hanteras. 

10. Ökat statligt stöd för skogsbrandsbevakning.

Utdelnings-PM finns här. 

Presentation finns här. 

Se presskonferensen här.

Pressträffen börjar 10.30. Se den ovan.

- Vi kan fortfarande inte helt överblicka konsekvenserna av den allvarliga torkan. Men redan här och nu har Sveriges lantbrukare likviditets- och logistikproblem. Kostnader och regelkrångel uppkommer för att hantera krisen, men intäkterna uteblir på grund av förlorade skördar. Det stödpaket vi idag föreslår innebär bland annat snabbare utbetalningar av EU-stöd, minskat regelkrångel för att kunna hantera torkans konsekvenser samt en sänkning av skatten på jordbruksdiesel– istället för den skadliga höjning som regeringen planerar, säger Ulf Kristersson. 

- Sveriges lantbrukare gör ett fantastiskt arbete med bland annat en hållbar livsmedelsproduktion. Läget nu är allvarligt och visar även det som Moderaterna länge har påpekat - jordbrukssektorn i Sverige har mycket låga marginaler till följd av höga skatter och kostnadstung byråkrati. De har därmed svårt att bygga upp tillräckliga skyddsvallar och är extra utsatta vid missväxt. Stefan Löfvens regering behöver därför agera omgående för att utforma ett krisstödspaket som syftar till att avhjälpa den akuta situationen och ge de lantbrukare som i år kommer göra stora förluster en möjlighet att driva vidare sina gårdar och slippa utslaktning av sina djur, säger Maria Malmer Stenergard. 

- Moderaterna kommer att ta initiativ till att kalla landsbygdsminister Sven Erik Bucht till riksdagens miljö- och jordbruksutskott där vi kommer att ställa krav på att de åtgärder vi föreslår snabbt kan komma på plats för att hantera de mest akuta problemen, avslutar Malmer Stenergard. 

Sammanfattning av Moderaternas krisstödspaket till Sveriges lantbrukare med anledning av torkan: 

• Åtgärder för att säkerställa lantbrukarnas likviditet 
• Tillfälliga regellättnader för att hantera torkan 
• Krisstöd till drabbade lantbrukare 
• Insatser med varaktig effekt för att stärka jordbrukets konkurrenskraft 

Se pressträffen här. 

PM med de samlade förslagen. 

Jonas Sjöstedt höll idag sitt första sommartal som Vänsterpartiets partiledare i hemorten Umeå. Han utmanade regeringen i jobbfrågorna och pekade på den höga arbetslöshetenoch det ökande utnyttjandet av tillfälliga anställningar på arbetsmarknaden. Otryggheten ger inte fler jobb, den ger bara ökad otrygghet, menade han.

Snart är det dags för Jonas Sjöstedts förstasommartal som Vänsterpartiets partiledare. Platsen är Gammlia i Umeå. Det blir även tal av vice ordförande Josefin Brink, Ung Vänsters ArijanKan och musikunderhållning.