LISSABON: Något dygn i den portugisiska huvudstaden skadar sällan, även om det börjar att bli lite höst i luften också här.

Men Lissabon tillhör mina favoriter inte minst efter de många besöken här de omedelbara åren efter den s k nejlikornas revolution i april 1974 som sopade undan den förlegade gamla högerdiktaturen, men som ju i det tumultartade skedet därefter ett tag riskerade att sluta i en vänsterdiktatur i stället.

Så blev det inte, och i dag är också den portugisiska demokratin fast förankrad i samarbetet inom EU. Landets f d premiärminister Antonio Costa tar ju också snart över den viktiga posten som ordförande i Europeiska Rådet med uppgiften att lotsa fram de avgörande EU-besluten under de närmaste fem åren.

Dagarna som kommer blir dock dagar då mångas blickar riktas mot Mellersta Östern.

Dels därför att det säkert kommer att komma ett israeliskt svar på den iranska robotattacken i förra veckan, och dels därför att det är ett år sedan denna omgång av konflikter i regionen startade med Hamas överraskande attack ut ur Gaza den 7 oktober. I den omkom fler israeler än under någon annan enstaka dag under nationens hela historia.

Israel traumatiserades naturligt nog av detta, och därefter kom betydande delar av arabvärlden att traumatiseras av Israels våldsamma svar mot Hamas och Gaza under månaderna som följde.

Under året sedan dess har jag här ofta kommenterat inte minst de amerikanska diplomatiska insatserna för att dämpa konflikten, så småningom också med ett eld upphör i Gaza och därefter med någon form av politisk process mot en stabilare lösning både för Gaza och regionen.

Inte minst har de intensiva diplomatiska insatserna syftat till att förhindra att konflikten eskalerade till en bredare konfrontation i regionen i dess helhet.

Nu, ett år senare, ser situationen dessvärre dyster ut.

Någon lösning för Gaza finns inte. Allt mer robusta amerikanska initiativ för en vapenvila har ett efter ett skjutits ner – antingen av Hamas eller av premiärminister Netanyahu.

Senaste uppgifterna talar om minst 41.000 döda i Gaza, och huvuddelen av dem är kvinnor och barn. Striderna fortsätter – svårt sargade Hamas har tydligen fortfarande viss kraft. Den humanitära situationen för områdets ca två miljoner människor är mer än desperat.

Och den regional situationen riskerar nu att eskalera ut kontroll. Den gångna var i detta avseende den värsta veckan under detta dramatisk åt.

När Hamas gick till attack för ett år sedan hoppades man på robust stöd också av Hezbollah i södra Libanon. Visst sådant fick man förvisso, men länge verkade duellerna mellan Israel och Hezbollah hålla sig inom vissa ramar som det föreföll att finnas en tyst överenskommelse kring.

Allt tydde på att vara sig Hezbollah eller ledningen i Teheran ville ha en vidare konflikt.

Hos premiärminister Netanyahu var det nog annorlunda. Han kämpade först och främst för sin politiska överlevnad efter det massiva säkerhetsmisslyckandet den 7 oktober, och satt ju dessutom i beroende av regeringspartners som alldeles uppenbart var inställda på maximal konfrontation med allt som var palestinskt.

Hamas skulle besegras helt och hållet, skruvarna skulle dras åt ordentligt också på Västbanken, och dessutom blev man tydligen allt mer övertygade om att man måste göra sig av med hotet Hezbollah i norr. Hamas hade plötsligt visat vad de kunde, och Hezbollah bedömdes som betydligt mer kapabelt. Den risken ville man inte leva med.

Och till detta skall så läggas att premiärminister Netanyahu länge strävat efter en konfrontation med Iran. Han vill inte alls se den palestinska frågan som orsaken till Israels säkerhetsproblem, utan ser allt som bara en konsekvens av en politik centrerad kring Teheran. Och ju mer konfrontation med Teheran desto mindre internationellt tal om Gaza eller en tvåstatslösning.

Steg för steg har vi så hamnat i dagens mycket farliga läge.

I april lyckades amerikansk intensiv diplomati hantera en första duell mellan Israel och Iran så att det hela inte spårade ur. Det var närmast ett skolexempel på vad som ibland faktiskt kan lyckas.

Men nu ser det annorlunda ut.

Teheran höll länge tillbaka ett svar på Israels dödliga attack på både Hamas och Hezbollah ledare. Att så var möjligt förefaller ha sin grund i att man ville avvakta möjligheterna till en vapenvila i Gaza. De amerikanska budskapen var mycket klara.

Men det blev ingen vapenvila och till slut svängde opinionen i Teheran. De som krävde ett robust svar tog överhanden.

Attacken mot Israel i tisdags förra veckan skedde enbart med ballistiska robotar, och åtskilliga av dessa trängde också igenom det omfattande israeliska försvaret. I april hade det varit mindre komplicerat att skjuta ner drönare och kryssningsrobotar, men ballistiska robotar är en helt annan sak.

I Israel är det strängt förbjudet att publicera någonting om konsekvenser av anfallet, men öppna satellitbilder visar t ex att det stora basområdet Nevatim, där det israeliska flygvapnet har sina mest avancerade flygplan, drabbades av inte mindre än ett 30-tal träffar.

Nu kommer med all säkerhet ett israeliskt svar.

Alldeles säkert är Netanyahu starkt frestad att försöka slå ut de iranska nukleära anläggningarna. Trots de imponerande färdigheter Israel uppvisat nyligen hör jag de med betydande kunskap om detta som säger att det skulle de knappast klara av – och att det som blir kvar skulle göra det möjligt för Iran att ta steget till kärnvapen.

Det var 2003 som Iran satte sitt program för kärnvapen på paus – det visade sig ju att huvudfienden Saddam Hussein inte hade några kärnvapen – men få tvivlar på att man nu har kunskapen, och trycker man på knappen skulle man väl inom ett år sannolikt kunna få fram en kärnvapenkapacitet.

Det är mot denna bakgrund Washington starkt varnar Israel gör att slå mot dessa anläggningar. Men att slå mot oljeanläggningar är inte heller utan baksidor. Priset på Brent-olja har gått upp 9% sedan Biden nämnde möjligheten, och amerikanska väljare är notoriskt känsliga för bensinpriser.

Men något blir det – och sedan kommer det med all sannolikhet att leda till ytterligare något. Vi är i en spiral av eskalation som måste brytas.

Jag ser ingen annan realistisk väg än att återvända till Gaza och verkligen få till stånd en vapenvila enligt amerikansk modell. Med den som bas skulle det sedan måhända vara möjligt att försöka trappa ner mot Iran och sannolikt också i Libanon och Jemen.

Alternativet?

Allt mer av förstörelse som tar regionen allt längre från stabilitet. I Israel talar man efter framgångarna mot Hezbollah om någon form av seger. Jo, men seger och fred är inte nödvändigtvis samma sak, och en israelisk seger innebär kanske inte fred varje sig för Israel eller för regionen.

I vissa avseenden skulle en sådan seger – t ex ett förstört och söndrat Libanon – t o m vara ett steg bort från en möjlig fred.

Det israeliska flygvapnet säger att de attackerar mer än 2.000 mål i olika delar av Libanon under den senaste veckan. Mer än en miljon libaneser har flytt till andra delar av landet – nu flyr man t o m till redan så förstörda Syrien.

I USA är det nu fyra veckor till valdagen, och den valrörelsen har sin betydelse för konflikten, liksom denna kommer att påverka valrörelsen.

President Bidens handlingsutrymme är begränsat. Nästan oavsett vad Netanyahu gör tvingas han nu säga att han stöder Israel mer än någon annan. Så ser valrörelsens logik ut, och det vet Netanyahu självfallet.

Samtidigt är det svårt att se annat än att detta spelar Trump i händerna.

Den i och för sig hedervärda amerikanska diplomatin under det gångna året kan knappast beskrivas som framgångsrik – och Trump kan tjata in sin tes att ingenting av detta skulle ha inträffat om han fortfarande var president.

Det har varit en vecka när läget i regionen blev markant värre – den kommande veckan kommer dessvärre knappast att bli annorlunda.

På den stora säkerhetskonferensen i Warszawa i veckan handlade det mesta naturligt nog om Ukraina, men också om vad vi måste göra för Europas försvar framöver.

Slående var att höra om den massiva upprustning som nu sker i landet. Med försvarsutgifter på en bra bit över 4% av BNP, och med omfattande inköp av vapen och utrustning, kommer Polen att få ett av Europas starkaste försvar.

Men tid kommer det att ta. Jag lyssnade på hur man kommer att behöva rekrytera och utbilda ca 500 helikopterpiloter och dubbelt så många mekaniker för att kunna operera vad man nu köpt in. Och sådant går inte i en handvändning.

Och samma sak gäller ju den pågående förstärkningen av vårt försvar.

Behoven är betydande. Nato måste nu på allvar bli den försvarsallians man ju redan är på pappret, men det kommer att krävas betydande resurser för att fylla upp de regionala försvarsplaner som nu utarbetats.

Vad gäller landstridskrafter behövs det ca en tredjedel mer än vad som finns tillgängligt i dag. Tidningsuppgifter säger att det behövs ytterligare 49 armébrigader för att fylla upp planerna.

Det är inga småsaker. Den svenska armén är inriktad på att producera tre brigader och den tyska på att om ett antal år kunna ställa upp tio. Även om pengarna och personal skulle finnas tar det åtskilliga år att stampa nya brigader ur marken.

Men samtidigt visar Ukraina att innovationer kan ge imponerande resultat. Jag minns hur för lite mer än ett år sedan på ett besök i Kiev en vän sade till mig att det kommer att hända stora saker när det gällde deras produktion av avancerade drönare.

Och så har det blivit. Vi ser nu hur Ukraina genomför anfall med svärmar av drönare mot viktiga ryska militära mål på betydande avstånd från fronten. Man har t ex slagit ut ammunitionsförråd innehållande två till tre månaders rysk förbrukning.

Men fronterna är besvärliga. Ryska styrkor har nu efter mer än ett år av försök och till betydande kostnader intagit vad som är kvar av den lilla staden Vuledhar. Man naggar sig långsamt framåt – men har fortfarande bara kontroll över mindre än 18% av det ukrainska territoriet.

Mot slutet av veckan kommer president Biden på statsbesök till Tyskland – något sådant har man inte haft sedan 1985 – och på lördag blir det möte på den stora amerikanska flygbasen Rammstein för att också med president Zelensky diskutera det fortsatta militära stödet.

Och det sker ju mot bakgrund av inte bara det ryska hotet – utan också hotet från en seger för Donald Trump i presidentvalet om en månad.

Innan dess – på fredag – kommer vi att få besked om vem eller vilka som det norska stortingets Nobel-kommitté detta år anses förtjänt av att få fredspriset. I dessa tider är det knappast någon uppsjö på kandidater.

För min del blir det en vecka i det övriga Europa.

Efter något dygn här i Lissabon bär det vidare till Bryssel för att känna av stämningar där när de nya teamen håller på att formeras.

Dör kommer det att sägas åtskilligt om beslutet att nu införa tullar på upp till 45% på elbilar från Kina. Det må noteras att de viktigaste bilproducerande länderna i EU röstade mot detta, och att den europeiska bilindustrin var tydligt mot.

Varför? Dels därför att den gröna omställningen riskerar att bromsas, och dels därför att det i slutändan oftast bara finns förlorare när ett handelskrig drar igång. Det kan noteras att EU-bilindustri i dag säljer hundra gånger fler bilar i Kina än vad kinesisk bilindustri exporterar till Europa.

Och från Berlin bär det sedan för min del vidare till Wien för lite diskussioner om utvecklingen i Europas mer östliga delar.

STOCKHOLM: Det är dramatiska dagar i Mellersta Östern med Israels beslut att slå till stort mot Hezbollah-nätverket i Libanon i akt och mening dels att skydda norra Israel men därutöver tillfoga organisationen ett betydande nederlag.

Och det har man också gjort genom att bl a slå ut huvuddelen av organisationens ledarskikt. Därtill har synnerligen intensiva flygattacker – Israel talar om 1.600 olika mål som attackerats – syftat till att slå ut så mycket av militär kapacitet som möjligt.

Även om precisionen i delar av dessa attacker varit imponerande är det ofrånkomligt att också de civila offren har varit många. Men i den doktrin om massiv vedergällningen som utgör grunden för Israels teori om avskräckning spelar sådana hänsyn bara en mycket begränsad roll.

Mest anmärkningsvärt i det som hänt är Irans påfallande återhållsamhet. Hezbollah har ju till betydande del varit dess skapelse och instrument, även om dess förankring i en länge marginaliserad shia-befolkning i Libanon också är betydande.

Men politiken i Teheran har alldeles uppenbart skiftar med den nya ledningen. Någon vedergällningen efter den israeliska attacken mot Hamas-ledaren mitt i Teheran blev det inte, och även nu tyder det mesta hitintills på en efter förhållandena återhållsam reaktion.

Medan bomberna fallit över södra Libanon har Irans president Pezeshkian’ och hans medarbetare av allt att döma suttit i indirekta samtal med USA i New York i ömsesidiga försök att hantera situationen. Som tidigare i hela den kris som inleddes med Hamas-attacken för snart ett år sedan har de i alla fall förenats av strävan att undvika att en än större konfrontation bryter ut.

Den amerikanska diplomatin befinner sig dock tydligt på bakfot i förhållande till en israelisk premiärminister som ständigt är beredd att trappa upp. Alla ansträngningar för en vapenvila i Gaza har hitintills kört fast, och en vädjan om en sådan i konflikten i södra Libanon följdes rätt omedelbart av det israeliska storanfallet.

Nu får man försöka plocka upp spillrorna av detta. Strider fortsätter i Gaza med en allt mer katastrofal humanitär situation, och hur Libanons framtid kommer att se ut efter även detta – situationen var ju minst sagt illa redan tidigare – är det nog ingen som riktigt vet.

Möjligen skulle här finnas utrymme för ett större diplomatiskt initiativ, men om det finns tillräcklig kraft för detta i Washington, Paris, Bryssel, Riyadh och Teheran är långt ifrån säkert. Landet står på avgrundens rand.

Internt i Israel är det tveklöst så att premiärminister Netanyahu stärkt sin ställning efter framgången mot Hezbollah. Han har dessutom nu lyckats att stärka sin regering med ett nytt litet militant parti.

Jag skulle tro att hans ambition är att hålla sig kvar tills Donald Trump möjligen kan göra en återkomst i Vita Huset och därmed öppna nya möjligheter. Och hans förutsättningar för att hålla sig kvar ser nu åtskilligt mycket bättre ut.

Efter några dagar i ett politiskt mycket skakigt Berlin har jag de senaste dygnen varit i Visby på årliga konferensen med Jarl Hjalmarsson-stiftelsen där. Konferensen har nu 30 år på nacken, och samlade även i år en intressant skara till vilka kunde räknas bl a en f d ukrainsk president, en f d rysk premiärminister och därtill Julia Navalnya.

Det tillhör förvisso inte vanligheterna i dessa dagar att personer med politisk bakgrund och erfarenhet från Ryssland och Ukraina kan sitta ner för samtal tillsammans, men i Visby lyckades det. Nyckeln låg i goda kontakter sedan åtskilliga år tillbaka med alla inblandade.

Men kriget fortsätter. President Zelensky återvänder från sina samtal i USA med Joe Biden, Kamala Harris och Donald Trump och hade i alla fall med sig ett nytt militärt stödpaket om än kanske utan en del komponenter man hade önskat sig. Om samtalet med Donald Trump ledde till någonting av värde är ökänt, men självfallet var det bra att det skedde.

Under veckan som gick såg vi Putin kalla samman ett möte med sitt nationella säkerhetsråd för att presentera vissa justeringar av den ryska doktrinen om när man är beredd att sätta in kärnvapen. Avsikten var uppenbar när det skedde precis inför Zelenskyy samtal i Washington och New York.

I sak var det självfallet ett svaghetstecken.

Om Putin hade tilltro till sina arméers förmåga att vinna det krig han satt igång fanns det ju knappast någon anledning att börja att skramla med kärnvapen. Men så är det tydligen inte. Man har ännu inte lyckats att samla sig till en effektiv motoffensiv för att återta de ryska områden vid Kursk som de ukrainska styrkorna erövrade i augusti.

Det är tydligt att kriget är en allt tyngre börda. Det gäller i Ryssland, men det gäller självfallet i minst lika hög grad också i Ukraina.

I den tyska delstaten Brandenburg resulterade valet förra söndagen i att närmare hälften av alla röstade på populistiska och extrema krafter med bl a en tydligt Putin-tolerant inställning.

Illa, även om det kunde ha blivit än värre om inte SPD med ytterligt knapp marginal kunde förhindra att högerextrema AfD blev största parti.

I dagens val i Österrike gick det i detta avseende sämre. Där blev påtagligt Putin- vänliga FPÖ tydligt största parti med ca 29% av rösterna. J

ag skulle tro att moderata ÖVP trots ett betydande nederlag kommer att göra vad de kan för att snickra ihop en regering utan FPÖ, men framgången är inte garanterad och det kommer alldeles säkert att ta betydande tid.

Tidigt i morgon bär det för min del av till Warszawa – en allt vanligare destination – där på tisdag den årliga stora Warsaw Security Forum med Sverige som nyckelnation inleds.

Inte mindre än tre svenska statsråd kommer att finnas på plats för att markera inte bara länken till Polen utan för våra nya roll som ny Nato-medlem i säkerhetsansträngningarna i hela denna region.

Det blir bråda dagar.

BERLIN: Det ör fortfarande behaglig sommar i Berlin dit jag anlänt för ett par dagar av olika diskussioner.

Min föregående vecka var ju ett snabbt skifte från Kiev och Rysslands krig mot Ukraina till Abu Dhabi och det dolda krig som pågår mellan Kina och USA om kontrollen över framtidens digitala infrastruktur.

Där har USA ingått ett långtgående avtal med Förenade Arabemiraten, följt av en mångmiljardinvestering i dess AI-bolag G42, men som har som förutsättning att man gör sig av med de investeringar man redan gjort i kinesisk både mjuk- och hårdvara.

Det finns tydligen fortfarande frågetecken i Washington kring hur vattentätt avtalet är, men det kommer säkert på ett eller annat sätt att klaras upp. Det är många tiotals miljarder som läggs in i AI-projekten här som en del av ansträngningarna att hoppa från dagens beroende av olja till morgondagens allra mest avancerade teknologier.

Och för såväl USA som Kina är det ju av strategisk betydelse hur det kommer att utformas.

Den kinesiska närvaron i regionen är omfattande, växande och viktig. Och när jag lyssnade på olika regeringsföreträdare var de tydliga med att de inte avsåg att sätta sig i något alltför ensidigt beroende av någon. Också Kina är tydligt en del av deras framtid.

Så ser betydande delar av världen it i dag. Någon formulerade som att man vill gå från att en situation där man var mono-allierad till en för man kan vara multum-allierad. De tongångarna är tämligen dominerande varhelst man rör sig i de sydligare delarna av vår värld.

Annars var det naturligt nog mycket diskussioner där om den allt mer tillspetsade situationen i regionen. Och den har ju utvecklats tämligen dramatiskt under de senaste dygnen.

När jag skrivit dessa reflektioner under de gångna månaderna har det varit åtskilligt om de ihållande främst amerikanska försöken att dämpa de olika krisens i regionen genom att få till stånd ett avtal om eld upphör i Gaza. Gång på gång har det uttalats att ett avtal är så gott som klart.

Nu är mitt intryck att även amerikanarna är på väg att ge upp. De är förvisso inga vänner av Hamas, men misstänker jag att frustrationen med Israels premiärminister Netanyahu är ännu större.

Lite av ett mönster finns: när man närmat sig ett avtal, och pressat in Hamas i ett hörn, har Netanyahu eskalerat genom det ena draget efter det andra. Jag det åtskilliga inte minst i den israeliska debatten som är övertygade om att han eskalerar för att förlänga kriget för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Nu har situationen kring norra Israel och Libanon eskalerar dramatiskt. Om man kallar detta krig eller inte är närmast en smaksak. Bomber och raketer flyger mellan Israel och Hezbollah.

Operationen med att bygga in sprängämne i de flera tusen personsökare som levererades till Hezbollah var minst sagt spektakulär. Det måste ha lagts stora resurser och lång tid för att bygga upp till den – fortfarande virvlar uppgifterna runt om var dessa personsökare egentligen sattes samman och gjordes till små bomber.

Om det var meningen att de skulle användas nu, eller att man tvingades till för tidig användning eftersom det hela höll på att avslöjas, tillhör de många frågetecknen. Men även om Hezbollah nu tillfogades ett påtagligt hårt slag är det knappast sannolikt att man kommer att lägga sig ner och hissa vit flagg.

Motsatsen är dessvärre betydligt mer sannolik.

Hezbollah säger nu att de genom fortsatta attacker skall förhindra att det blir möjligt för invånare som evakuerats från Israels norra delar att återvända, och att åstadkomma detta har ju varit ett viktigt mål för Netanyahu. Kring 150 raketer lät ha avskjutits under det senaste dygnet.

En rejäl och riktig vapenvila i Gaza torde vara enda möjligheten att bryta den bekymmersamma utvecklingen. Det finns ingen garanti för att det skulle lyckas, men det är närmast garanterat att det kommer att misslyckas om det inte blir någon vapenvila.

Och utsikterna just nu är dystra.

Säkert kommer detta att återspeglas också i diskussionerna när åtskilliga av världens ledare på tisdag i New York inleder den årliga diskussionen i FN:s generalförsamling.

President Biden håller sitt sista anförande i denna församling, men till den långa listan av talare hör också presidenterna Zelensky och Macron liksom premiärminister Netanyahu.

När presidenterna Zelensky och Biden träffas kommer den förra att presentera sina nya s k fredsplan, som främst är en plan för ett starkare också militärt stöd till Ukraina i syfte att snabbare tvinga Ryssland till en politisk och militär reträtt och förr eller senare någon form av fred.

Alldeles säkert kommer frågan om användande av långräckviddiga västliga vapen mot mål i Ryssland att vara en viktig del av detta.

Dock har Ukraina självt under veckan haft betydande framgångar när man med egna drönare attackerat de största ammunitionsdepåerna i västra Ryssland med av allt att döma spektakulära resultat. Seismograferna också i vår del av världen registrerade mycket stora detonationer.

Och det kommer säkert att förstärka de problem som ryssarna förefaller att börja få med ammunition.

Men mycket annat förutom Gaza, Libanon och Rysslands krig kommer självfallet att stå på agendan i diskussionerna i New York. Det är ju en global generaldebatt där alla lägger sina tankar på bordet, och som sådan har den sitt intresse.

I mån av tid brukar jag läsa igenom ett antal av de olika anförandena. Det är ofta nyttig läsning när man vill bredda sina perspektiv.

Och till det positiva skall noteras att den s k Summit of the Future som gått sb stapeln på FN i dag också mådde enighet om en resolution om samarbete i digitala frågor som Sverige varit ett av de två länder som förhandlat fram.

Den ger en viktig plattform för det fortsatta globala arbetet inte minst med regleringen av AI.

Men nu har jag anlänt till Berlin för bl a diskussioner om relationerna mellan EU och Kina med också höga kinesiska företrädare på plats.

Men mycket här handlar om inrikespolitiken.

Socialdemokraterna SPD lyckades med nöd och näppe bibehålla sin position som största parti i dagens delstatsval i Brandenburg. Hade de misslyckats med det hade framtiden för den vacklande regeringskoalitionen här i staden varit än mer bekymmersam än vad den redan är.

Efter Berlin när det hem till Stockholm igen, och därefter till Visby och den årliga och alltid lika spännande konferens som Jarl Hjalmarsson- stiftelsen har där.

Visby vid den här tiden på året är dessutom alltid en behaglig upplevelse.

ISTANBUL: Efter några dygn i Kyiv befinner jag mig nu på väg till Abu Dhabi för några dagar där.

Nattåget mellan Kyiv och östligaste Polen har numera blivit en vana, och de ukrainska järnvägarna sköter förbindelsen föredömligt. Det är bra standard, vänlig personal och en pålitlig förbindelse.

Det som tar tid är kontrollerna vid gränsen, men det är sådant man får leva med. Tiderna är ju sådana.

I Kyiv var det den årliga s k YES-konferensen som samlar beslutsfattare och opinionsbildare från Ukraina och en rad västliga länder för ett par dygn av olika diskussioner.

Det var den tjugonde konferensen, och jag har haft förmånen att tillhöra styrelsen för konferensen under ett decennium eller så och deltagit i den längre än så.

Att sammanfatta stämningsläget är inte alldeles enkelt.

I en mening var det betydligt bättre än för ett år sedan. Då var det uppenbart att den stort uppreklamerade ukrainska motoffensiven misslyckats, och misslyckats rejält.

Nu har de ukrainska styrkorna genom operationen vid Kursk in på ryskt territorium visat offensiv förmåga och kompetens, och det har lett till en påtaglig förbättring av stämningsläget.

Men samtidigt innebär ett krig som är inne på sitt tredje år självfallet allt större påfrestningar, och den fråga som ständigt fanns med men som inte har något svar var hur länge detta kan fortsätta.

Mycket av uppmärksamheten konfronterades som vanligt kring det militära läget vid fronterna, men vid sidan av detta ägnade jag lite speciell uppmärksamhet åt den ukrainska ekonomin.

Krig är ohyggligt dyrt – mänskligt, först och främst, materiellt, högst påtagligt, men också och icke minst finansiellt. Och historien har rika exempel på hur dryga krigskostnader leder till galopperande underskott, kollapsad valuta, skyhög inflation och därmed också ett sönderfallande samhälle.

Men allt detta har Ukraina kunnat undvika genom en kombination av skickligt förd politik och det västliga finansiella stödet.

När kriget kom mer än fördubblades de offentliga utgifterna samtidigt som ekonomin i dess helhet minskade med ca en tredjedel. Och utgifterna har fortsatt på denna höga nivå – kriget har en direkt kostnad i budgeten på ca 1,5 miljarder kronor om dagen – samtidigt som ekonomin inte har kunnat återhämta sig mer än i rätt begränsad utsträckning.

Det var gapande hål som snabbt uppstod i finanserna.

Arbetet med att sköta de offentliga finanserna har mot denna bakgrund förvisso varit krävande. Ukraina lever därtill fortfarande med arvet efter sovjetiskt fiffel och efter-sovjetisk korruption, och fortfarande finns det en betydande skuggekonomi som steg för steg måste föras in i den reguljära ekonomin och dess beskattning.

Men är ett imponerande arbete man gör – riksbank och regering i förening. Man har också fått gott betyg av de olika granskningar IMF gjort som en del av sina stödprogram.

Ett resultat av allt detta är att de offentliga inkomsterna ökar avsevärt. Detta är en absolut nödvändighet eftersom det västliga finansiella stödet inte får användas för att finansiera krigets direkt kostnader, utan dessa måste bäras helt av de egna intäkterna.

Indirekt hjälper stödet självfallet till eftersom det gör det möjligt att klara alla andra offentliga åtaganden. Och dessa är krävande i ett samhälle med många som tvingats att lämna sina hem och många skadade som kräver omfattande vård.

När nu budgeten görs upp för nästa år behövs ett västligt finansiellt stöd strax över 300 miljarder kronor för att denna ekvation skall gå ihop, och av detta har man hitintills säkrat ungefär hälften. Avgörande blir att EU och USA lyckas att lösa ut återstående legala knutar kring de 500 miljarder dollar som kommer indirekt från de frusna ryska tillgångarna.

Det borde – hörde vi från de som borde veta – kunna klaras av innan årsskiftet.

Summorna är stora, men ändå påfallande små. Ser man på stödet från EU ligger det obetydligt över 0,2% av BNP, med åtskilliga länder lägre och Sverige en hygglig bit över. Vi kan för vår del jämföra detta med försvarsutgifter på 2,3% och bistånd på 0,8% av BNP – och med offentliga utgifter i dess helhet kring 50% av BNP.

Stödet till Ukraina är i detta avseende småpengar. Men de är avgörande för att Ukraina skall kunna fortsätta sin försvarskamp för sin frihet – och för hela Europas säkerhet. Vi investera i vår egen säkerhet.

Men mycket av diskussionerna i Kyiv handlade självklart om det rent militära stödet. Det behövs ammunition och olika typer av luftförsvarssystem, och därtill kommer att Ukraina nu vill ha möjlighet att använda västliga vapen med lång räckvidd även mot mål inne i Ryssland.

Främst handlar det nog om att attackera de flygbaser från vilka attackerna mot bl a den ukrainska energiförsörjningen utgår, men frågan är påtagligt känslig i Washington och London.

Ryssland pratar mörkt om olika motåtgärder som skulle bli aktuella, men frågan är om man egentligen har så mycket att ta till längre. Å den andra sidan har man redan flyttat bort flygplan till baser på sådant avstånd att de blir svårare att nå.

Men diskussionen kommer att fortsätta. Presidenterna Biden och Zelensky kommer att träffas i New York veckan efter den kommande, och då kommer mycket att handla om det fortsatta främst militära stödet till Ukraina.

Ett ökat stöd ökar pressen på Ryssland – och ökar förutsättningarna för fred. Det kommer Biden att få höra.

Om man jämför med det energibehov som Ukraina hade som mest under förra vintern har de ryska attackerna slagit ut ca hälften av den produktion som skulle behövas.

Men nu byggs en mer decentraliserad försörjning upp, importen från EU ökar och det fanns en viss tillförsikt om att man borde klara den kommande vintern – under förutsättning dock att inte mer av kraftproduktion slås ut av ryska anfall.

Ukraina kämpar med det långa krigets utmaningar – men det gör självfallet Ryssland också. Och de är i tilltagande.

Man har allt svårare att rekrytera soldater, och tvingas nu betala allt högre summor för att få fram de som kan ersätta de höga förlusterna längs fronterna. Förlusterna i döda och svårt skadade beräknas ligga på mer än tusen personer om dagen.

Därtill kommer att man har problem med att få fram tillräckligt med ammunition, och är nu högst påtagligt beroende av fortsatta leveranser från Nordkorea.

I Kyiv hörde jag hur man noterat hur varje gång det anlänt en nordkoreansk leverans av ammunition – man håller koll på tågen – dröjer det inte länge innan den ryska beskjutningen ökar för att sedan avta igen.

Och detta är ett tydligt svaghetstecken. Den ryska krigsindustrin är inte så imponerande som den ibland framställs. Och svagheterna för den håller dessutom på att tillta.

Åtskilligt annat under den gångna veckan skulle också förtjäna en längre kommentar, inte minst Mario Draghis rapport om hur man kan få bättre fart på den europeiska ekonomin.

Han visar hur EU halkar efter USA i produktivitet under de senaste decennierna, och visar dessutom hur detta så gott som helt kan förklaras av att USA ligger påtagligt före i den digitala revolutionen.

Här finns ett innovationsunderskott i de europeiska ekonomierna som är plågsamt, och där det dessutom med AI-utvecklingen enligt min mening finns en uppenbar risk för att detta kommer att ytterligare öka.

Den grundläggande analysen i rapporten är läsvärd, men när det kommer till förslag är det inte uppenbart att alla är inriktade främst på att öka innovationstakten och produktiviteten i de europeiska ekonomierna.

Vi får se hur rapporten och dess slutsatser kommer att tas emot. Tanken är att EU-toppmötet i december skall ta fram ett program för ökad konkurrenskraft.

Draghi kom med sin rapport, men däremot lyckades inte Ursula von der Leyen få ihop sina tankar om hur den nya kommissionen skall sättas samman, utan den presentationen fick skjutas upp.

Nu lär det bli på tisdag som besked lämnas på denna punkt, och i och med denna försening kommer ju också Europaparlamentet förhör med de olika påtänkta kommissionärerna att försenas liksom den tidpunkt när den nya kommissionen kan börja arbete.

Det är nu t o m möjligt att det drar in i december.

Den gångna veckan såg ju också den viktiga debatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Det var knappast någon tvekan om vem som avgick med segern ur denna, men än så länge visar opinionsundersökningarna fortfarande på ett påfallande dött lopp mellan dem.

Och någon ytterligare TV-debatt är det ytterligt osannolikt att Trump kommer att acceptera.

Nu randas den nya veckan.

I Stockholm inleds den med ett gemensamt sammanträde med de svenska och finska regeringarna.

Ett första sådant hade vi i Tammerfors i Finland 2009 i samband med det vi då kallade märkesåret – det var 200 år sedan vi efter sexhundra år upphörde att vara ett och samma land.

Nu blir det fortsättning och ny start på samarbetet. Utmärkt så.

Och i Sverige blev det ju under veckan också ny besättning på utrikesdepartementet. Jag tror att det kommer att bli mycket bra.

Själv landar jag om ett antal timmar i Abu Dhabi för några dygn av diskussioner och överläggningar där. Det kommer till betydande del, men inte enbart, att handla om den komplicerade situationen i hela denna region.

Den kommande helgen är det val i den tyska delstaten Brandenburg och hur det kommer att påverka den redan tyngda atmosfären i den tyska politikern kommer jag nog att känna av när jag strax därefter har ärenden också till Berlin.

Men nu är det Abu Dhabi som gäller.