STOCKHOLM: Efter närmare en vecka på andra sidan Atlanten är det härligt att komma till den svenska vår eller t o m försommar som efter viss fördröjning infunnit sig med besked.

De globala mätningarna visar att gångna april var den varmaste april som uppmätts, och den elfte månaden i rad som på detta sätt visade ett nytt globalt rekord. Den globala uppvärmningen är ett påtagligt och allt tydligare faktum – men just denna vår var tydligen Sverige ett undantag i processen.

På andra sidan Atlanten handlade mina diskussioner mycket om teknologi och lika mycket om politik.

Det råder knappast någon tvekan om att USA är den ledande globala makten vad gäller innovationer. Kina må nu ha ca 60% av världens industriella kapacitet, vilket förvisso är både imponerande och betydelsefullt, men det är knappast ifrågasatt att de ledande innovationerna i dag i mångt och mycket kommer från USA.

Frågor om teknologi och dess betydelse har också där en politisk tyngd som inte alls finns hos oss.

Förra veckan höll t ex utrikesminister Blinken ett linjetal om främst den digitala utvecklingen och den betydelse denna har för den amerikanska politiken.

Man talar om sex s k grundläggande teknologer som nu befinner sig under stark utveckling: mikroelektronik, avancerade- och kvantdatorer, AI, bioteknologi, avancerade telekommunikationen och olika gröna teknologier.

På de allra flesta av dessa har USA en klar ledning. Det område där Sverige och Finland finns med är självfallet telekommunikationer, där dialoger om olika aspekter av 5G/6G är den kanske enstaka viktigaste delen av vår bilaterala relation med USA.

Det handlar ju också om infrastrukturen för den kommande integrerade globala digitala ekonomin – 5G, datacenters och fiberkablar. Det blev en del diskussioner om hur vi skall kunna säkra denna så oerhört viktiga infrastruktur för framtiden.

Allt mer finns i molnet – men molnet finns inte i molnet , utan i denna globala infrastruktur.

Och säkerheten för och kontrollen över denna globala infrastruktur är en fråga som tillmäts stor betydelse i den ofta mindre synliga delen av den amerikanska politiken.

Det område där Kina dock tydligt finns med är de olika gröna teknologierna. I dag är man ju påtagligt dominerande globalt inte bara vad gäller elbilar utan dessutom också batterier liksom vind- och solkraft.

Och här infinner sig frågan om hur detta skall hantera. I USA talas nu om nya skarpa tullar, men i denna fråga tror jag att det handlar mer om protektionism och populism inför det stundande valet.

Men i övriga teknologier är det USA som rusar på.

Och jag har frågetecken för hur mycket man i t ex Bryssel ser vad som händer på dessa olika områden. Det finns en tro att regleringar är det vi behöver mer av, när det snarare är vad gäller innovationer och deras tillämpningar som vi riskerar att hamna allt tydligare på efterkälken.

På sina håll tror man möjligen att en dos dyr industripolitik kommer att hjälpa. Det vräks ju nu t ex ner otaliga tiotals miljarder i bidrag till fabriker för halvledartillverkning i olika delar av världen, med risk för att det mest blir en bidragstävling.

Taiwanesiska världsledande TSMC bygger nu med gigantiska bidrag en fabrik i Phoenix i USA, men hittar inte tillräckligt kvalificerad arbetskraft och får ty följande ha sådan pendlande från Taiwan. Produktionen blir dessutom dyrare, och de mest avancerade halvledarna kommer man i alla fall bara att tillverka på Taiwan.

Och EU bidrar med kring 500 miljarder kr för att reducera EU:s importberoendet vad gäller halvledare med ca 20%. Gör det egentligen någon skillnad när det gäller beroende? Dyrt så det förslår är det i alla fall.

Det som behövs är ju att vi lyfter oss vad gäller satsningar på grundläggande forskning och utbildning. Och på laboratorier som attraherar de bästa hjärnorna i världen – det är ju i grunden där som den yttersta amerikanska styrkan ligger.

Men självfallet blev det åtskilliga diskussioner om de stora utrikespolitiska utmaningarna också.

I diskussioner bakom stängda dörrar slogs jag hur stark den amerikanska administrationens kritik mot den israeliska krigföringen i Gaza var. Jag hade hört detta i lite mildare former vid tidigare besök under våren, men nu var det långt starkare.

Man ser helt enkelt ingen fungerande och trovärdig israelisk strategi för att hantera främst Gaza, men också situationen i stort.

Konkret har detta ju nu lett till det i denna relation anmärkningsvärda beslutet att stoppa vapenleveranser till Israel. Vapen och utrustning för t ex luftförsvar levereras fortfarande, men inte längre t ex tunga bomber av den typ Israel använt för sina attacker i Gaza.

Det är – och är avsett att vara – en mycket stark signal.

Någon vapenvila verkar inte heller vara i sikte. CIA-chefen Burns har återvänt till Washington efter resultatlösa samtal.

Netanyahu tycks tro att bara han får rycka in i Rafah så kommer Hamas att besegras – men samtidigt ser men ju nya strider mellan IDF och Hamas i delar av Gaza som redan skulle vara under israelisk kontroll. Det skjuts raketer igen.

Och samma verklighet leder måhända till att intresset hos Hamas för en vapenvila är mer begränsat – går kriget dåligt för Israel så går den med denna logik bättre för Hamas.

Det mänskliga eländet bara fördjupas – och vägen till någon typ av stabilitet blir allt längre och smalare.

Den långsiktiga amerikanska politiken förblir inriktad på en uppgörelse mellan Israel, Saudiarabien och USA, men jag tror att det just nu är rimligt att understryka den långsiktiga aspekten av denna strävan.

Jag hörde någon nu nämna denna i perspektivet av en kommande möjlig mandatperiod för Biden. Inshala.

Även i den amerikanska huvudstaden är bandbredden vad gäller frågor begränsad, men en del i övrigt finns med.

Utvecklingen i Georgien och i Kaukasus i stort oroar. Här kan jag se både påtagligt dåliga och mer lovande scenarier framöver. Regimen i Tbilisi är tydlig i sin repressiva kurs, och hur detta slutar inte långt ifrån klart.

Vad gäller Armenien finns också oro men mer av hopp. Att president Erdogan ställde in sin resa till Washington var i detta sammanhang mindre bra – Turkiet har en viktig roll i regionen.

Sahel-regionen har jag inte skrivit om sedan spelet kring kuppen i Niger.

Men illa går det. USA har nu fått klart besked om att man helt och hållet måste lämna sin nya stora bas i Agadez i landets norra delar, och i en del av flygplatsen i huvudstaden Niamey delar nu amerikanska och ryska soldater på hangarerna.

De förra håller på att lämna – och de senare är på väg in.

I grannlandet Tchad var det i veckan presidentval, och föga förvånande förklarade sittande presidenten Deby – son till sin företrädare med samma namn – sig som överväldigande vinnare.

Och från Centralafrikanska Republiken som jag att en militär enhet nu deltog i segerparaden i Moskva den 9 maj.

Det mesta i regionen går med andra ord åt fel håll.

Nu randas en ny vecka.

Det finns anledning att noga följa rapporterna från striderna runt Kharkiv i nordöstra Ukraina. Ryssarna gör taktiska framsteg, men finns det en risk för att det blir mer än så?

Rapporterna är inte entydiga.

Jag börjar i morgon med en dag på Gotland med säkerhetspolitisk inriktning. Och mot slutet av veckan bär det så av till Tallinn för den årliga s k Lennart Meri-konferensen.

PHOENIX SKY HARBOR: Efter ett dygn med den årliga konferensen med McCain Institute i Sedona ett par timmars bilresa när härifrån är jag nu på väg till Washington för några dagar där.

Konferensen i Sedona går fortfarande i andan av den f d senatorn John McCain. Han var visserligen republikan, men inte minst i utrikespolitiska frågor arbetade han med att bygga sina egna koalitioner över partigränserna, och vann med detta också stor respekt.

Och en kvardröjande effekt av detta är att konferensen i Sedona samlar senatorer och kongressledamöter från de moderata delarna av bägge partierna för dialog på ett sätt som dessvärre är rätt ovanligt i dagens mycket polariserade klimat i den amerikanska utrikespolitiken.

Till konferensen kom också utrikesminister Blinken och finansministern Yellen, och den förra så gott som direkt från viktigt besök i Peking och sitt sjunde besök i Mellersta Östern sedan Hamas -attacken 7 oktober.

Han var på konferensen tämligen förhoppningsfull om möjligheterna av en ny överenskommelse om vapenvila och utväxlingar i Gaza, men om jag följer rapporteringen under dygnet sedan dess rätt tycker jag att det ser mer komplicerat ut.

Förhandlingar i Kairo ledde ingen vart, och nu är CIA-chefen Bill Burns på väg till Doha för att se om någonting kan åstadkommas där. Också Hamas-delegationen förefaller vara på väg från Kairo till Doha.

Stötestenen förefaller främst att vara att Hamas kräver en slutgiltig vapenvila medan Israel bara accepterar en mer eller mindre lång paus. Och Tel Aviv säger att blir det ingen överenskommelse drar man igång sin militära offensiv mot Rafah, samtidigt som USA säger att man ännu inte sett någon trovärdig plan för hur en sådan kan genomföras utan ytterligare massiva humanitära konsekvenser.

Gaza är besvärligt i sig – bortom en möjlig vapenvila är ju i stort sett alla frågor om framtiden där fortfarande öppna – men än allvarligare och viktigare är ju försöken därefter till en uppgörelse mellan Saudiarabien och Israel.

De förhandlingarna har många och komplicerade bottnar.

Mellan Israel och Saudiarabien handlar det om att Saudiarabien skall erkänna Israel samtidigt som Israel förpliktigar sig till konkreta steg mot en tvåstatslösning. Att den nuvarande israeliska regeringen skulle acceptera det är inte alldeles lätt att se.

Samtidigt handlar det om att Saudiarabien vill ha ett försvarstal med USA, vilket inte ens Israel har, och att man vill ha klartecken för anläggningar för anrikning av uran.

Bakom detta finns från amerikansk sida nog allra främst en ambition att begränsa det växande kinesiska inflytandet i Saudiarabien. I avsaknaden av en fungerande säkerhetsordning för regionen är det ju tydligt att det inte bara är i Riyadh som man garderar sin politik med en allt djupare relation till Peking.

Och detta vill Washington försöka att bromsa. Det är motsättningen till Kina som ligger i botten på det allra mesta i den amerikanska utrikespolitiken i dessa dagar.

Tillsammans ger detta en bild som nog gör det sannolikt att Tony Blinken snart får packa resväskan igen för ett åttonde besök i regionen.

Ett diplomatiskt genombrott här skulle vara en tydlig fjäder i hatten för president Biden inför presidentvalet i november, men som korten ligger just nu förefaller uppförsbacken att vara betydande.

Efter det att kongressen efter sju sorger och åtta bedrövelser fått iväg det viktiga stödpaketet till Ukraina är det Gaza och Mellersta Östern som dominerar här i USA.

Studentprotester och ockupationer också på de stora prestigeuniversiteten har lett till en ytterligare polarisering av debatten. På vänsterkanten viftas det med Palestina- flaggor, och på universitet i Washington dekorerades t o m en staty av statsgrundaren George Washington själv med sådana. På högerkanten talar man om att kaos och anti-semitism håller på att ta över.

Tonläget är påfallande högt.

Men samtidigt som detta är stort i media är det tydligt att det är främst andra frågor som intresserar de amerikanska väljarna inför avgörandet i november.

En viktig opinionsundersökning i dag visar att bekymmer om ekonomi och inflation dominerar, och att man samtidigt med viss marginal ser Donald Trump som den kandidat som bäst kan ta hand om detta.

Förändras inte den bilden före november så är fördelen för Trump tydlig. Men det är åtskilliga månader tills dess.

Nu beger jag mig till Washington för lite olika ytterligare möten för. Det handlar om teknologi och nationell säkerhet, men också om en grupp för informell dialog också med en del ledande personer i den amerikanska utrikespolitiken, inklusive Vita Husets Jake Sullivan och Nato-befälhavaren i Europa.

Men i allt högre grad handlar diskussioner här självfallet om konsekvenserna av en möjlig Trump-seger.

Allra främst gäller detta ju Ukraina. De ryska styrkorna trycker på i öster, och än har den nya amerikanska hjälpen knappt kommit fram, vilket dessvärre syns i utvecklingen längs frontlinjerna.

I veckan som kommer installeras först Putin som president för en ny mandatperiod på tisdag, och på torsdag är det så dags för det sedvanliga firandet i Moskva av segern i andra världskriget. Det blir mycket av ceremonier och tal, och det finns anledning att de om det blir några ommöbleringar i det ryska styret.

I västra Europa kommer mycket under veckan nog att handla om den kinesiske presidenten Xi Jinpings besök med början av Frankrike och fortsättning i Ungern och Serbien.

På agendan i Paris står alldeles självklart den kinesiska inställningen till Putins krig – det är viktigt att Europas ledare talar klartext med Kina om det – men också ekonomiska frågeställningar som inte saknar betydelse.

Kommissionen i Bryssel, påhejad av Paris, förefaller förbereda höjda för import av kinesiska elbilar, vilket ju i sin tur alldeles säkert skulle leda till kinesiska motåtgärder.

Sakläget är ju att Kina tagit en bastant ledning när det gäller utveckling och produktion av moderna och konkurrenskraftiga elbilar. De tillverkar och säljer nu fler sådana än någon annanstans i världen, och har därmed tagit ledningen i denna viktiga del av den gröna omställningen.

Till detta kommer att den effektiva kinesiska produktionsapparaten för det till priser som är synnerligen konkurrenskraftiga.

I dag är EU-tullen på bilar från Kina 10%, men experter säger att även om denna höjs till den amerikanska nivån på 25% kommer bilar från t ex kinesiska BYD – som nu tävlar med Tesla om att vara världens största biltillverkare – att vara påtagligt prisvärda.

Den mest synliga effekten av nya EU-tullar vore väl att den gröna omställningen i Europa bromsades.

När Xi Jinping fortsätter från dessa diskussioner i Paris till Budapest blir det åtminstone i denna del samma frågor på agendan.

Det planeras stora kinesiska investeringar för såväl bil- som batteritillverkning i Ungern, och det skall ju noteras att landet ju redan betydande investeringar från främst tysk bilindustri.

Och kinesiska batterifabriker planeras också på andra håll i Europa. De kinesiska batteriföretagen har än så länge en påtagligt dominerande position på de globala marknaderna.

Till Belgrad anländer så Xi Jinping på dagen 25 år efter det att USA bombade den kinesiska ambassaden där.

Det var under Kosovo-kriget, och det var en amerikansk B21-bombare som om jag inte missminner mig flög mer än 40 timmar tur och retur från en bas mitt i USA för detta uppdrag. Men man hade glömt att uppdatera målkatalogen, och på den plats där de tunga bomberna föll fanns sedan några år en ny stor kinesisk ambassad.

Det blev jättedemonstrationer runt om i Kina, och den bilaterala relationen störtdök. Kineserna hade i alla fall inledningsvis svårt att tro att det rörde sig om ett misstag. Det skall bli intressant att se om Xi Jinping ser det som politisk passande att erinra om denna händelse eller inte.

Och mitt i allt detta är det ju den 9 maj också Europa-dagen.

I denna utmanade tid – och den kommer nog att bli än mer utmanande framöver – betyder det europeiska samarbetet allt mer.

Låt oss inte glömma att med Nato ökar våra möjligheter att förhindra krig, men med EU förbättras våra möjligheter att också bygga fred.

STOCKHOLM: Det skulle ha varit en snabb utflykt fram och tillbaka till Bryssel fredag kväll, men huvuddelen av lördagen fick i stället ägnas åt att sitta på flygplatser och avvakta diverse förseningar.

Jag hade i alla fall en spännande bok med mig, och det räddade dagen. Det handlade om de s k hattarnas ryska krig i mitten av 1700-taket och alla de komplicerade turerna kring den svenska tronföljdsfrågan.

Det var då vi t o m bad ryska trupper att komma till Sverige som gardering mot en möjlig dansk attack.

Men för ögonblicket tror jag att vi lägger de sakerna åt sidan. Det blev ju som det blev.

I Bryssel handlar det mesta i dessa dagar om vad som skall komma härnäst. Snart är det ju val till Europaparlamentet, och med det inleds en ny femårig mandatperiod med nya eller gamla personer, nya utmaningar och kanske nya politiska konstellationer.

Och om detta, men i all synnerhet om vilka personer som möjligen kommer att komma på olika positioner, kan man prata nästan hur länge som helst. I bubblan i Bryssel är detta i tider som dessa en av de dominerande sysselsättningarna.

Det mesta av detta kan läggas åt sidan. Viktigast är att se på de politiska utmaningarna för EU under de kommande fem åren, och de är vare sig mer eller mindre än massiva.

Vi kan få ett EU politiskt trängt mellan Putin och Trump, och ekonomiskt inte mindre trängt mellan USA och Kina. Och till detta kommer alldeles säkert i sedvanlig ordning den oväntade kris som riskerar att ta över allt annat.

Det kommer att krävas fasta händer vid rodret i Bryssel under de närmaste åren. Inte minst när det gäller det kommissionen, där nyckelpositioner måste få besättningar som kan stå upp och hålla rak kurs när det blåser kuling eller t o m storm.

Mycket talar för att Ursula von der Leyen kommer att fortsätta att leda kommissionen, men alldeles säkert är det inte. Hon har ibland flugit lite för nära solen, kanske inte alltid lyssnat på sina kollegor och stundtals varit lite väl snabb där eftertanke kanske skulle ha krävts.

Men på det stora hela tagit har hon tveklöst varit en bra ledare i en svår tid. Och att byta skeppare nu tror jag inte vore så klokt.

Sedan krävs starka kommissionärer på de viktiga posterna.

EU:s roll i den globala handeln är mycket viktig, och med stigande protektionistiska tendenser och tongångar snart sagt överallt är posten än viktigare. Minns Cecilia Malmström och den roll hon spelade.

Utvidgningen med främst men inte enbart Ukraina blir den kanske viktigaste strategiska utmaningen under de kommande fem åren, och den måste manövreras med kompetens och kraft. Den nuvarande ungerske kommissionären har varit en skandal.

EU:s roll i säkerhets- och delvis också försvarsfrågor kommer att bli allt tyngre. Här talas det om behovet av en tung kommissionär,

Vi måste ta den europeiska ekonomins konkurrenskraft i den väldiga teknologiska omvandlingens tid på långt större allvar.

Och så behövs det en ny s k Hög Representant för utrikespolitiken. Ofta har det varit en spansk socialist. Kanske är det dags för ett skifte.

Så skulle jag kunna fortsätta.

På alla dessa områden kommer vi att behöva ett starkare EU under de kommande åren. Ofta betydligt starkare.

I debatten här hemma är det inte så få som vill fiska i grumligare vatten och spela på mer EU-kritiska stämningar. Ibland verkar det nästan att vara slagsmål om det utrymmet. Alltid finns det något att klaga på.

Alltid blir det någon rubrik.

Men politik handlar inte främst om att lyssna på gnäll utom faktiskt om att ge ledning i de stora frågor som framtiden innebär.

Och vi får se hur vår i inhemska debatt inför EU-valet den 9 juni utvecklar sig. Viktigt är det i alla händelser.

Och inte minst handlar det ju om att se till att vi syns och hörs i Bryssel – och för det krävs ju också att vi vet vad vi vill och vart vi vill.

Här hemma har nu försvarsberedningen presenterat sitt betänkande. Det talas om en försvarssatsning som med Nato-mått mätt kommer att gå upp mot 2,6% av BNP. Där tror jag inte vi har varit sedan det kalla krigets 1960-tal.

Kommer det att räcka?

Jag hoppas att vi får mindre av dyra svenska lösningar på allt – hur fina de än kan vara. Ju mer vi kan göra tillsammans med våra nordiska grannländer eller andra desto bättre.

Nu bygger t ex Finland och Sverige var för sig nya fina korvetter för försvarsuppgifter i Östersjön. Kan någon förklara för mig att det är vettigt? När vi senast byggde våra egna korvetter blev de förvisso fina men ack så dyra.

Men i just denna fråga kanske tåget redan har gått – desto viktigare att man nu tittar på andra. Vi bygger ju nu gemensamt försvar för gemensamma uppgifter.

Viktiga frågor återstår att lösa ut. Kan våra värnpliktiga soldater snabbt beordras till gemensamma Nato-insatser? Och måste varje beslut om en sådan skarp eller befarad skarp insats passera riksdagen?

Här måste vi rätt snabbt komma fram till slutsatser.

Viktigast är dock att det nu finns en mycket bred politisk enighet om en mycket påtaglig förstärkning av försvaret. Och jag utgår från att man kommer att bygga vidare på den breda enigheten när det gäller att ta sig an dessa och andra kommande frågor som måste avgöras.

Vi lever i en tid som faktiskt kräver säkerhetspolitiks samling.

På fronterna i östra Europa äter sig ryska styrkor långsamt framåt på några frontavsnitt. Det är inte dramatiskt, men det visar betydelsen av att den nya amerikanska och europeiska hjälpen snabbt når fram.

De ryska robotattackerna mot inte minst ukrainsk kraftförsörjning fortsätter. Läget är påtagligt besvärligt, och efter vår och sommar kommer obönhörligen vinter.

De vackra orden från det senaste EU-toppmötet om ytterligare stöd med nya luftförsvarssystem har ännu inte avsatt något mer imponerande resultat. Det måste de göra.

Och i Mellersta Östern har den gånga veckan i all fall inte inneburit ny dramatik – bara det någonting som det finns anledning att notera.

Det finns inga rapporter om framsteg i förhandlingarna om gisslan, fångar och eldupphör. Men det finns heller inga tecken på ny upptrappning mellan Iran och Israel. Snart kommer väl en israelisk offensiv mot Rafah – med ytterligare förfärande humanitära konsekvenser.

För min del inleds den kommande veckan i ett Stockholm som då borde lägga den gångna veckans kyla bakom sig, men mot slutet av veckan bär det av mot sydvästra USA och därifrån åter till Washington.

STOCKHOLM: Det är en dramatisk vecka som ligger bakom oss. Men med -med dagens mått mätt – goda signaler.

Vad skulle hända efter den iranska vedergällningsattacken mot Israel eller dess attack mot den iranska beskickningen i Damaskus? Regionen stod på randen till en större konflikt.

Frenetiskt accelererade diplomatin för att förhindra att allt exploderade i en större konflikt mellan Iran och Israel som förr eller senare hade dragit in också USA.

När det israeliska svaret kom mot slutet av veckan var det osedvanligt skickligt kalibrerat.

Man valde att med en ballistisk robot som sköts från ett stridsflygplan slå ut den avgörande radarstationen för luftvärnsrobotsystemet vid de iranska nukleära anläggningarna vid Isfahan.

Det var ingen massiv attack, och det gjorde det möjligt för regimen i Teheran att säga att egentligen ingenting alls hade skett och att det inte fanns någon anledning att nu gå till ett nytt angrepp mot Israel. Upptrappningens farliga cykel kunde därmed brytas.

Men budskapet var samtidigt mycket tydligt: Israel demonstrerade att de med stor precision och utan att Iran ens märkte att anfallet var på gång slå ut försvaret av anläggningar alldeles centrala för Iran. I detta låg självfallet budskapet att de nästa gång kan slå till obehindrat också mot dessa – eller andra centrala mål i landet.

Det kommer nog att skrivas åtskilligt om detta som exempel på strategisk signalering i en utomordentligt känslig situation.

Budskap från Washington var säkert viktiga när det gällde att begränsa och kalibrera det israeliska svaret. Såväl Washington som Teheran vill ju så långt det är möjligt just nu begränsa konflikten.

Och för stunden förefaller det som om detta lyckas. Den riskfyllda fas som inleddes med det israeliska anfallet i Damaskus 1 april kan med detta måhända antas vara avklarad.

Men alla de grundläggande frågorna finns självfallet kvar.

Köpte Washington israelisk återhållsamhet i utbyte mot att tolerera den attack mot Rafah i södra delen av Gaza-remsan som man ju ditintills försökt att stoppa? Och de fortsatta tydliga begränsningarna av det humanitära stödet till Gaza har försvann plötsligt ur internationellt fokus.

I veckan som kommer skulle jag tro att dessa frågor åter kommer att vara i fokus.

I går röstade så det amerikanska representanthuset om stödpaket till bl a Ukraina, och med en betydande majoritet godkändes detta även om en knapp majoritet av de republikanska ledamöterna röstade mot.

Nu går paketet för godkännande till senaten och efter att det undertecknats av presidenten – sannolikt mot slutet av veckan – träder det i kraft.

Det är månader av politiskt tumult och spektakel, med högst osäker utgång, som nu till slut gav detta resultat. Talmannen Johnson tog sig samman, mannen i Florida höll tyst och demokraterna samarbetade också.

Den strategiska signalen var utomordentligt viktig, och uppfattades säkert med full styrka om än på olika sätt i Kiev och Moskva.

Men faktiskt och taktiskt kommer det att dröja innan detta nya stödpaket gör skillnad ute vid de olika fronterna. Kanske kan nya levereranser av t ex ammunition börja att märkas om ett par veckor. Och vad som händer under mellantiden återstår att se.

Kanske kommer Ryssland att försöka med nya offensiver nu omedelbart. Men sådana låter sig knappast organiseras i en handvändning. Och de ukrainska försvararna kan måhända använda den ammunition de har mer frikostigt i förvissningen om att påfyllning kommer.

Hur som helst var det en viktig strategisk brytpunkt i konflikten. Den kunde ha gått åt andra hållet. Men övertolkas skall den inte.

Detta var måhända den sista amerikanska stödpaketet till Ukraina. Det räcker uppenbarligen detta år, med vad som händer nästa år är i hög grad skrivet i stjärnorna. Hälften av republikanerna röstade som jag noterade mot.

Och stödet räcker heller inte. Det är nödvändigt för Europa att göra mera, vilket också var en tydlig slutsats vid EU- ledarnas möte i Bryssel mot slutet av den gångna veckan.

Inte minst gäller detta luftförsvar och då inte minst Patriot-systemet. Tyskland levererar ytterligare ett batteri, och det talas nu om behovet av ytterligare sex sådana för att möta de ryska ansträngningarna att pulverisera Kharkov – landets näst största stad – och helt slå sönder landets industri och kraftförsörjning.

Det finns ett stort antal system runt om i världen, men spänningar i Ostasien och Mellersta Östern gör att man där nog är mindre benägna att avstå. Det är allra främst Europa som måste agera.

I morgon träffas EU:s utrikes- och försvarsministrar i gemensamt möte i Bryssel för att följa upp EU-toppmötets slutsatser och förhoppningsvis då börja att sätta lite kött på benen. På ett eller annat sätt – det har sagts – kommer också Sverige att medverka i denna nya ansträngning.

Det kan sägas att dessa olika stödprogram äter in i den egna försvarsförmågan i de olika länderna, och så är det förvisso. Men faktum är att dessa vapen och system i dag behövs långt bättre i Ukraina än i förråd runt om i Europa.

Att de sedan måste fyllas på igen när detta är möjligt är en självklarhet. Och i dagsläget torde Rysslands förmåga att inleda ytterligare konflikter i Europa vara mycket begränsad.

Under tiden fortsätter stridshandlingarna. Det talas om 115 stridshandlimgar längs den långa fronten under de senaste 24 timmarna. Och ryssarna har ju om än mest i smått fortsatt att flytta fram sina positioner.

Men Ukraina lyckas med en del attacker av strategisk betydelse.

I dagarna sköt man på långt avstånd ner ett ryskt strategiskt bombflygplan Tu22M på ett sätt som nog kommer att begränsa vissa ryska operationer framöver.

Innan dess slog man ut en unik rysk anläggning med extremt långräckviddig radar långt inne i landet. I förening med att man tidigare skjutit mer två A50 radar- och stridsledningsflygplan ställer det nog till betydande problem för ryssarna.

I världen i övrigt skall väl noteras att valet inleddes i Indien. Att ordna val i världens största land och världens största demokrati är ingen alldeles enkel affär, och ty följande sträcker sig valet över de kommande sex veckorna.

Att premiärminister Modi på ett eller annat sätt kommer att gå segrande ur det finns det få som tvivlar på, men detaljerna saknar trots det inte betydelse. Han är populärare än sitt BJP- parti även om detta i dag nog är världens mest väloljade och effektiva politiska maskineri.

Tysklands förbundskansler Scholtz har just kommit hem från tre dagar i Kina med intensiva diskussioner inte minst om den ekonomiska relationen mellan EU och Kina, och USA:s utrikesminister är på väg till Peking och Shanghai i mitten av veckan.

Och i Washington har det varit sedvanliga årsmöten med IMF och Världsbanken. Den globala ekonomin går framåt, men inte med den styrka vi vande oss vid under decennierna före den globala finansiella krisen, och en global ekonomi som splittras allt mer blir en global ekonomi som växer mindre.

Men nu inleder vi en ny vecka.

Det sker inte minst med symboliskt och sakligt viktigt statsbesök av Finlands nye president Alexander Stubb i Stockholm och Göteborg. Förbindelserna mellan våra bägge länder har ju en unik både bredd och betydelse.